Recension: A Way Out

Eftersom Brothers: A Tale of Two Sons var mitt absoluta favoritspel 2013 var det inte konstigt att A Way Out direkt var intressant. Josef Fares har talang för spel, helt klart. Men inramningen med två fångar som försöker rymma från ett fängelse var väl inte sådär superspännande. Det luktade The Shawshank Redemption lång väg och faktum är att när jag väl spelade det, så var det nästan pinsamt hur mycket som var lyft därifrån, både i scenografi och tillvägagångssätt. Liksom, hacka hål i cellväggen och fly genom kloakerna, visst, men behövdes en scen där det tjäras tak? Nåväl, en liten spoiler är i alla fall att Vincent och Leo lyckas ta sig ut, och där börjar spelet öppna upp sig mer. Spelets titel till trots handlar det inte bara om att komma ut utan också att hämnas på en otäck typ som är ansvarig för båda deras situationer.

Det unika med A Way Out är förstås att det till hundra procent är ett tvåspelarspel. Brothers hade ju egentligen den idén men var också uppbyggt så enkelt att det var tänkt att kunna spelas med en spelare på en handkontroll. A Way Out är mer komplext och blandar kontextstyrda handlingar á la David Cage med en del mer renodlade actionsekvenser som hämtade ur vilket Uncharted som helst. Det snygga är att det inte känns särskilt styrt. Man kan ofta gå iväg på varsitt håll och göra olika saker, eller följa lite olika vägar, eftersom spelet ändå varsamt föser spelarna åt ungefär samma håll och ändå lyckas tajma en del riktigt tjusiga scener. Det är helt klart mer äventyr än action, men en bra blandning. Ett litet problem är att det ibland blir ruskigt förutsägbart vad som kommer att hända. Liksom, vi balanserar på balkar under en bro, och helt plötsligt finns det lagom höga paneler på sidorna att gömma sig bakom.

awayout_01

Något som däremot alltid är klockrent är faktiskt regin. Det märks tydligt att Josef Fares faktiskt vet hur en film ska se ut. Vi snackar genomtänkta kameraåkningar, snygga perspektiv, bra tajming och många toksnygga miljöer. Här överträffar han nästan varenda spelmakare med lätthet. Inte ett enda fall av talande huvuden, utan snyggt gjort hela vägen. Hela spelet är elegant utformat och oftast genomarbetat, förutom enstaka scener när det ser lite plastigt ut. Men animationerna och skådespeleriet håller hög klass. Skärmen delas nästan konstant mellan karaktärerna men på ett dynamiskt sätt utifrån vem som har mest att göra. En intensiv scen släpper det här konceptet för att istället göra riktigt smarta övergångar mellan vad som händer de båda. Jag gillar också både Fares Fares som Leo och Eric Krogh som Vincent, fast här lär väl en infödd kunna ha åsikter på att alla huvudrollerna spelas av svenskar som kanske inte riktigt har genuin accent.

awayout_02

Det är lite svårt att kritisera det här spelet utan att gå in på spoilers. Det jag kan säga är att det inte riktigt matchar Brothers. Det är förstås hundra gånger mer ambitiöst men inte riktigt lika känslosamt. De enstaka gångerna kontrollerna krånglar kan vara enormt frustrerande. Att inledningen kändes som ett plagiat sabbar helheten en aning och en del grejer framåt slutet känns också hämtade från ett tusental filmer. Att man absolut måste spela två innebar ju i mitt fall att det tog tid att kunna spela klart, men det tillför definitivt något och jag skulle inte vilja ha det annorlunda. På det hela taget är A Way Out ett utmärkt spel och ett lysande sätt att spendera ett par kvällar med en kompis.
4/5

Det här inlägget postades i 4/5, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel, Xbox One och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.