Recension: Arcana Heart 3: Love Max!!!!!

Ibland är det svårt att begripa sig på motivationen bakom en del spelreleaser. Många fightingtitlar släpps överhuvudtaget inte i Europa. Arcana Heart 3 var ett undantag då det dök upp 2011, då den här typen av extremt animetunga hardcorefighters sällan har en publik här. Men den svenska releasen kom av sig i samband med turerna kring mangaöversättaren, och många butiker valde att inte ta in det. Därför är den här utgåvan, som är ytterst måttligt uppdaterad version av samma spel, välkommen om än möjligen ännu mindre nödvändig.

Det går inte att hymla med att Arcana Heart 3: Love Max!!!!! kämpar i motvind (och det där är sista gången jag skriver den kompletta titeln). Publiken för riktigt komplexa fightingspel har aldrig varit särskilt stor, och på senare år har genren nästan helt dominerats av extremt kvinnodominerade titlar där figurerna ofta är direkt hämtade från diverse visual novels. Trenden började nog med Melty Blood för en massa år sedan, men nu är det titlar som Aquapazza, Under Night In-Birth Exe:Late och Dengeki Bunko Fighting Climax som hörs mest. Som om det inte räckte med spelsystem som avskräcker alla utom de mest insatta finns det också uppenbara måltavlor som den ofta småperviga designen och obegripliga engrish-titlar.

arcanaheart3_01

Arcana Heart-serien utvecklas av Examu som började sin fightingbana med att göra Samurai Shodown V åt SNK. Stärkta av erfarenheten skapade de ett eget spel där unga flickor slåss mot varandra i någon sorts kamp mellan övernaturliga krafter. Utöver sina egna specialtekniker har varje tjej också en arcana, som ger ytterligare specialattacker liknande de i Jojo’s Bizarre Adventure. Skillnaden är att man kan välja fritt mellan dem här, vilket ger ett enormt antal kombinationsmöjligheter. Uppriktigt sagt tycker jag att det blir för mycket och kör oftast med de ordinarie, men djupet finns där för den som vill experimentera.

Även utan arcanas finns det mycket att experimentera med, och komplexiteten är rätt stor. Många specialtekniker går att följa upp och det ställs ganska höga krav på precisionen. Jag har spelat mest med Maori Kasuga, en ung miko med drag av Nakoruru som kallar in sina systrar som medhjälpare. En av hennes superattacker är en vanlig Haoh Shokoken (och om du inte omedelbart förstår vilken rörelse det innebär tillhör du möjligen inte målgruppen för det här spelet). För bästa effekt kan hon, innan skottet går iväg, göra ytterligare två Yoga Flame-rörelser. Grejen är bara att allt det här måste göras extremt snabbt och är nästan omöjligt att genomföra med en vanlig handkontroll. På en arkadsticka är det mer hanterbart men fortfarande utmanande. Och då är Maori ändå ganska enkel, utan extra specialmätare eller ammunition eller annat grejs som vissa figurer sysslar med.

arcanaheart3_02

En annan egenhet för Arcana Heart är D-knappen, som vid sidan av de tre grundattackerna A, B och C och Arcana-knappen E låter dig flyga mot motståndaren. På så sätt följer man fiender som har kastats upp i luften, eller håller bara tempot uppe i markstrider. Det finns också (lyckligtvis standardiserade) superattacker för arcanas, som är långsamma men kan vända en match mot en oförsiktig motståndare.

Allt det här bidrar till en väl sammansatt spelkänsla där det först känns fladdrigt men senare visar sig vara riktigt gediget. Problemet är snarare att spelet har ett riktigt knepigt karaktärsgalleri. Är man tillräckligt impregnerad med anime lyfter man knappast ett ögonbryn åt sextonåriga skolflickor som spöar upp varandra. Det brukar inte heller tillhöra ovanligheterna med någon tioåring i mindre allvarsamma spel, men här är det nästan halva gänget. Det blir onödigt och lite läskigt.

Objektivt är dock karaktärerna överlag riktigt välgjorda, och det är svårt att inte charmas av Eko, vars tecknade låtsaskompis bär runt och slåss åt henne, eller den ofrivilliga häxan Yoriko som bär runt på ärkedemonen Michelangelo som har en smak för franska bakverk, eller kung fu-robottjejen Mei-Fang, eller den svenska aristokratiska gun-kata-specialisten Petra Johanna Lagerkvist. Figurerna, som var högupplösta i Playstation 2-generationen men framstår som väldigt pixliga nu, är i alla fall välanimerade och runtom i spelet kryllar det av strålande artwork och massvis av animationer som sätter krydda på inramningen. Stor möda har också lagts på all kilometerlång dialog, både i spelets huvudhandling, i en mer lättsam sidohandling och i massvis av små scenarion per figur. Allt det här skapar en komplex såpopera runt alla karaktärerna och deras relationer, men det blir sanslöst långdraget att sitta och läsa.

Om du står ut med karaktärerna erbjuder Arcana Heart 3 riktigt bra fighting och ett enormt djup. Det är förstås svårt att hitta motstånd online, men när man väl kommer igång fungerar det utmärkt, tack vare att Examu har fått låna Arc Systems strålande nätkod från Blazblue. Det är inte riktigt lika bra som sistnämnda, men ändå ett fullgott alternativ.

4/5

En tanke kring ”Recension: Arcana Heart 3: Love Max!!!!!

  1. Erik Malm

    Arcana Heart är kul eftersom det avviker från fightingspelsnormen i och med två närapå unika inslag:

    1) homingsystemet (som ligger till grund för merparten av karaktärernas rörelse-, clash- och combomöjligheter)

    2) Arcanavalet (nedslående underrepresenterat i genren – och trots uppenbara risker för obalans är AH3 förmodligen mer balanserat än de flesta spel som saknar Arcanor!). Om du tycker att det blir krångligt rekommenderar jag Love, Tyr eller Fire (som är lättanvända och kompletterar de flesta karaktärer).

    Nu vore det förstås ännu mer imponerande om Arcana-attackerna vore lite mer visuellt raffinerade och om Petra kunde fler svenska ord än ”noll, ett, två, tre” (det finns ju attacknamn på ett tiotal språk, inklusive isländska!), men man kan inte få allt.

    För övrigt räknas Maori (trots bristen på extramätare) vad jag vet som en av de mest svårspelade karaktärerna, i och med hennes oortodoxa attacker och fokus på utplaceringen av hennes småsystrar.

    Ser fram emot expansionen Six Stars!

Lämna ett svar