Recension: Astro Bot: Rescue Mission

En av de eviga frustrationerna med VR är att så många inte fattar vad det handlar om, vilket beror på att det inte går att förstå om man inte provat. Det är som att beskriva TV för någon som bara har lyssnat på radio. Även om det är kopplat till spel, åtminstone i Playstation VR:s skepnad, så är det ett nytt medium att uppleva spel genom. Det är inte en ny genre, utan ett nytt sätt att skapa olika genrer, både gamla och helt nya.

Ett av de typiska argumenten bland de som åtminstone inte avfärdar hela konceptet men inte är sålda än, är att VR inte har en systemsäljare. Jag hävdar att det är fel och att det spelet heter Superhot VR, men historien har redan visat att det tyvärr inte blev så. Det behövs något lite mer traditionellt, något lite mer bekant, för att varsamt leda spelfansen in i VR:s förlovade land. Astro Bot kan vara det spelet.

astrobot_01

Bland det första jag gjorde med mitt VR-set var att ladda ner Playroom VR, som erbjöd en rad fristående upplevelser. Den roligaste var Robot Rescue, ett supergulligt litet plattformsspel med en enda bana, som visade att VR inte bara behöver vara skräck och berg-och-dal-banor, utan också kunde fungera i tredjeperson – förutsatt att perspektivet får någon sorts funktion i spelvärlden. Som en gigantisk svävande robot som mest påminner om Nintendos gamla R.O.B. hjälpte vi en liten robot på hans äventyr. Det var kort, men lovade extremt gott. Redan då önskade jag mig ett fullständigt spel i samma stil, och nu är det alltså här.

Med allt detta bakom oss, vad är då Astro Bot? Den tyvärr väldigt intetsägande titeln döljer ett klassiskt plattformsäventyr med ganska enkel mekanik. Kapten Astro själv, den lilla roboten med superhjältekomplex, kan hoppa, sväva kortare sträckor och slåss. Det räcker långt men inte hela vägen. Finessen ligger i att han inte är ensam. Du är hans partner, samma jätterobot som i Robot Rescue, och du kan använda en rad olika specialtekniker för att hjälpa till. De här prylarna ploppar upp på nästan varje bana och upprepar sig snabbt, men bjuder samtidigt på nya användningsområden. Till exempel kan greppkroken både ge Astro ett rep att balansera på och att rycka loss bitar av omgivningen, och kastade shuriken kan både attackera fiender och röja väg genom bambu såväl som att skapa plattformar att hoppa på.

astrobot_02

Fast att interagera med spelet med rörelsekontroller är inte helt nytt och risken är att det blir rörigt. Mycket riktigt finns det några sekvenser där man förväntas både styra Astro för att undvika attacker och samtidigt sikta sina egna missiler. Det är inte heller den enda poängen. Nej, det främsta är att Astro Bot bokstavligen placerar dig mitt i världen. Spelet rullar generellt bara framåt allt eftersom Astro kutar vidare, men i varje givet ögonblick kan det finnas saker hela vägen runtomkring dig. Motsvarigheten till att alltid springa till vänster först i ett vanligt 2D-spel är att alltid se sig omkring när banan börjar. Ofta finns saker gömda på sidorna eller ovanför dig. I ett genialt ögonblick fick jag resa mig upp ur soffan för att skalla hål i ett fartygsskrov så att Astro sedan kunde hitta skatterna inuti.

Den närmaste liknelsen jag kan komma på är nog en nyckel till varför det känns så förbaskat trevligt att spela. Det är som när jag var liten och satt på golvet omgiven av alla mina leksaker. Jag var allsmäktig och kunde bestämma precis vad som hände, medan min fantasi fyllde i luckorna medan någon figur flög runt och pangade ner andra. I Astro Bot är den fantasin verklighet och världen lever runtomkring dig, och världen är större och mer fantastisk än min åttaåriga hjärna hade kunnat föreställa sig.

Det här hade inte spelat så stor roll om inte Astro Bot samtidigt var ett väldigt välgjort spel. Astro är lättstyrd och extremt exakt i sina rörelser. Det gör att även komplicerade plattformssektioner känns naturliga, just eftersom du kan bedöma avstånd och perspektiv på ett helt annat sätt än i vanliga 3D-plattformare. Jag lade märke till det när jag precis hade hoppat mellan två gungande plattformar, dykt ner till underredet i den ena, räddat en robotpolare där och sedan hoppat tillbaka till den första. Det hade varit närmast omöjligt med en fast kamera.

astrobot_03
Nämnde jag att jag skulle ge vad som helst för en officiell Dual Shock 4 som ser ut så här?

Därmed inte sagt att det är perfekt. Oftast är det lagom utmanande men ibland dyker det upp någon extra knivig sekvens där man får börja om långt bak om man misslyckas, och där något gör det onödigt svårt. Som relativt nyopererad är jag också lite stel för tillfället och upptäcker ställen där man förväntas vrida sig helt om i soffan eller sitta och nicka bort attacker, vilket blir lite ansträngande om man har något fysiskt hinder, och det finns ju faktiskt många människor som är trasigare än jag.

Efter att ha upplevt spelets alla tjugo världar och sex intensiva bossar är jag ändå extremt nöjd, och då har jag inte ens låst upp och kört igenom alla de 26 bonusutmaningarna som är kortare, svårare banor med tidtagning. Astro Bot är ett fantastiskt spel som verkligen uppfyller löftet från Robot Rescue, och det har en klar systemsäljarpotential. En uppmärksammad jämförelse med Super Mario 64 visade sig vara helt korrekt. Innan det spelet var många skeptiska till att plattformsspel överhuvudtaget kunde fungera i 3D, nu tvivlar många på VR. Det är lite lustigt att spelet också lånar friskt från Marios äventyr, och många fiender uppför sig precis som Goombas eller Bullet Bills. Det är som om Sonys Asobi Team sade åt Nintendo: ”VR är nästa steg för Mario! Sätt igång!”. Och två år senare, när inget hade hänt: ”Jaså, då får vi väl göra det själva då.”

Förutom några av de där frustrerande sektionerna får allt i Astro Bot mig att le. Från Astros supersöta gester och hur de andra robotarna som ska räddas mest sitter och slappar, till den dundercharmiga musiken och den sanslöst träffsäkra svenska översättningen (tveklöst gjord av en göteborgare). Jag menar nog fortfarande att den riktiga revolutionen med VR ligger i direkt interaktion och därför är Superhot VR eller Skyrim VR (förutsatt man spelar det med Move) mer involverande, och jag har stora förväntningar på Beat Saber. Men Astro Bot är mer tillgängligt, charmigt något alldeles extremt, och kanske, kanske spelet som kan visa fler hur fantastiskt det är med VR.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, Playstation 4, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.