Recension: Axiom Verge

Det är elva år sedan vi fick ett tvådimensionellt Metroid. Det är längre tid än det tog mellan Super Metroid och Metroid Fusion, och det är inte svårt att misströsta vid det här laget. Det brukar sägas att det finns för lite intresse, eller att det kostar för mycket att göra ett pixlat spel i den klassen. Enter: en herre vid namn Tom Happ, som helt på egen hand har satt ihop ett spel som inte bara liknar Metroid – det matchar det också!

Faktum är att det till en början känns som en skamlös klon. Det NES-klingande arrangemanget på titelskärmen lånar hejvilt från Metroids motsvarighet, och när sedan spelet kommer igång (efter en inledning grovt inspirerad av Another World) börjar man med att gå till vänster för att hämta den första uppgraderingen, så man kan skjuta sig till höger och panga fiender som klättrar längs väggarna i en horisontell korridor, för att sedan hitta en vertikal korridor med dörrar åt olika håll, med pulserande Zebetit-liknande rör i väggarna … ja, ni fattar. Men det dröjer inte länge förrän Axiom Verge hittar sin egen identitet.

axiomverge_01

Grafiskt är det förstås väldigt retro, men på tok för komplext för att kallas äkta 8-bitars. Det är snarare någon sorts färgbegränsad men upptrimmad 16-bitarsstil, som om någon hade skrämt upp en Amiga i sisådär 100 MHz-klass och tvingat den att kräma ut tonvis med sprites och ibland SNES-liknande skalningar (särskilt i bosstriderna) och genomskinligheter. Kvalitetsskillnaden på de fulaste och de snyggaste delarna är rätt stor, men överlag är det varierat och elegant, och det handlar ju trots allt om en enda persons verk. I gengäld är effekterna och musiken utmärkta, med stämningsfulla melodier och en del udda val, som den indiskdoftande bakgrundsmusik man får uppleva halvvägs genom spelet.

Den stora frågan är förstås: är detta ett Metroid-spel? Och svaret är ja: i allt annat än handling och huvudperson hade det här kunnat vara Metroid. Det har samma smarta upplägg där man hela tiden springer på nya uppgraderingar som öppnar nya möjligheter, vilket i sin tur inbjuder till att återvända till tidigare områden för att utforska vidare, och i sin tur hitta mer grejer där. Men jag skulle vilja påstå att Axiom Verge tar det hela snäppet längre, med lite mer komplexa färdigheter som går att utnyttja på riktigt kluriga sätt. Nyckeln till Axioms unika känsla är drönaren, en liten pryl som går att avfyra och sedan styra runt på egen hand. Till en början är det bara dess mindre storlek och möjligheten att kasta den en bit som gör den användbar, men allt eftersom blir den ännu mer kraftfull och blir till slut en vital del av rörelsemönstret.

axiomverge_02

En annan sak som Axiom Verge överträffar Metroid i är vapnen. Hela 21 finns att hitta, även om du kanske bara springer på tio stycken första gången. Det måste väl sägas att inte alla är särskilt användbara. Vissa är bara nödvändiga för pussel, men det finns ordentlig variation och utrymme att hitta favoriter. Jag fastnade för Lightning Gun som är ordentligt målsökande, men framåt slutet var Data Bomb det mest kraftfulla sättet att besegra de starkaste fienderna. Men man ska inte heller underskatta hacknings-scannern, som både modifierar saker i bakgrunden och ”glitchar” fiender så de börjar bete sig annorlunda. Även den är praktiskt taget livsnödvändig framåt slutet när man bombarderas av agressiva vaktrobotar och ilskna gröna pälsbollar. Jag uppskattar också änterhaken, en funktion som alltid gör spel roligare, även om den bara är aktuell att använda under en kort del av spelet.

Ska man gnälla på något så är det väl att det bitvis är lite svårt att lista ut vart man ska ta vägen, om man inte har varit extremt noggrann med att notera vart det behövs nya färdigheter. Jag satt fast säkert en timme i den indiska popmusiken och letade febrilt efter en utväg, som visade sig bestå i att scanna en pöl vatten och därmed generera en plattform där. Men samtidigt så är ju utforskning just vad spelet går ut på. Och även om handlingen är helt okej i sig, och fylld med hemliga saker som avslöjar mer av bakgrunden, så är huvudpersonen Trace fenomenalt fult designad och det blir därmed lite svårt att engagera sig i hans öde.

Men det är minimala brister i det stora hela. När Axiom Verge är som bäst är det uppe och nosar på Nintendos klassiker – kanske inte i klass med Zero Mission eller Super Metroid, men väl Metroid Fusion. Det är också precis lagom långt. Det tog mig tio timmar att komma igenom med massvis av grejer ännu oupptäckta, och det erbjuder både ett specifikt speedrun-läge, inbyggda fusk för att leka runt i spelet och nya troféer att söka för den som vill klara spelet på olika sätt. Det går femton på dussinet av Metroidvania-liknande spel numera, vilket i och för sig inte är något dåligt. Axiom Verge är den kanske mest uppenbara hyllningen till de gamla klassikerna, men det är också en av de allra mest välgjorda. Och helt plötsligt behöver vi inte längre misströsta. Även om Nintendo aldrig gör ett nytt Metroid så behöver vi bara vänta sisådär fem år till på ett nytt spel från Tom Happ.

5/5

Lämna ett svar