Recension: Beyond Good & Evil HD

Under hösten 2003 bombarderades jag med två bra spel som skulle testas samtidigt, på kort tid: Prince of Persia: Sands of Time och Beyond Good & Evil. Det blev en stressig vecka där jag visserligen hann med att klara båda spelen men inte riktigt utforska så mycket som jag skulle ha velat. I efterhand har särskilt Beyond Good & Evil hypats som ett mästerverk och även om jag gillade det har jag alltid gått och funderat på om jag skulle ha älskat det om jag hade haft tillräckligt med tid för det.

Tillräckligt med tid har jag i alla fall haft nu. Xbox 360-versionen släpptes redan i mars men jag ville ta det lugnt och även hinna testa Playstation 3-versionen. Nu blev det som det blev och därför dröjde det lite väl länge.

Det jag kan börja med att konstatera är att Beyond Good & Evil känns väldigt fräscht för att vara ett åtta år gammalt spel. Redan då det släpptes var det ett designmässigt mästerverk och att se spelet i högupplösning och förbättrad framerate är en riktigt mysig upplevelse. Särskilt Jade själv ser bättre ut än någonsin och spelets omgivningar, när man åker runt på Hillys i sin svävarbåt, är storslagna. Beyond Good & Evil HD är en konvertering från PC-spelet snarare än konsolversionerna vilket kanske förklarar varför texturerna känns så oväntat acceptabla efter all denna tid.

Beyond Good & Evil var ett mästerverk med ett par störande missar som hindrade det att nå de absoluta toppbetygen. Den här nyutgåvan var en chans att rätta till dem, men så verkar det inte ha blivit. Jag lyckades trilla genom världen och hamna i ett svart ingenting, oförmögen att ta mig tillbaka eller ens dö. Lyckligtvis hade jag nyligen sparat. Det finns också ologiska sektioner där det är svårt att avgöra om spelet har buggat fast eller om jag gör något fel. Men det allra värsta är kameran, som är den uslaste på länge. Jag kan knappt minnas att den var så rutten i originalet. Om den styrs av någon sorts logik är det en människohatande, HAL-aktig logik, som alltid väljer att göra precis tvärtom det jag vill. Många sektioner blir onödigt irriterande och det är omöjligt att riktigt njuta.

För i övrigt är det här spelet briljant. Spelkontrollen fungerar mycket bra, både röster och musik är perfekta, handlingen är fortfarande väl genomtänkt och spännande, och det är precis lagom långt för att inte bli långdraget men ändå erbjuda massvis med värde för pengarna. Alla sidouppdragen med att fota okända djur och att rejsa runt i sin svävare blir ytterligare lite mer motiverade nu när det finns achievements eller troféer att hämta, och jag uppskattar djupt att man inte behöver hitta precis allt för att få dem. Minispelen är också smarta och roliga, även om jag fortfarande inte har hittat det där superdolda spelet på M-Disc 13. En annan skön grej som jag upptäckte, igen, är spelets system för att skriva in text. Istället för ett typiskt tangentbord används en roterande analog spiral med siffror och bokstäver som jag fortfarande inte har sett användas någon annanstans, vilket är märkligt då det är smått genialt.

Det är lite frustrerande att Ubisoft inte lyckades polera upp det här spelet till den perfektion det förtjänar. Å andra sidan lyckas spelet vara precis lika bra idag som för åtta år sedan vilket knappast är någon dålig bedrift. Trots bristerna är det ett spel som alla äventyrfans bör ha spelat och ytterligare ett bevis på att ingen gör äventyrsspel lika bra som fransmän. Och så gör det längtan efter Beyond Good & Evil 2 om möjligt ännu svårare…

Det här inlägget postades i 4/5, Playstation 3, Recensioner, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.