Recension: Bloodborne

På papperet kan det se ut som att Bloodborne är ett Dark Souls-spel med en smärre kosmetisk förändring. Och visst, From Software återanvänder mycket av det grundläggande, men skillnaderna är ändå så pass stora att den som tar sig an Bloodborne som ett Souls-spel (och vice versa) kommer att få en ganska ordentlig överraskning. För redan från start är Bloodborne snabbare och mer krävande, men också lite sladdrigare och mer oprecist. För någon som trivs med att gömma sig bakom en sköld och att få tydlig feedback när fiendens attack studsar av och gör honom öppen för en motattack är det både stressigt och ovant att behöva gå till motangrepp hela tiden, att aktivt kontra med pistolskott och att lita på att självhelningen räddar upp när man slänger sig in i en drös fiender.

Grejen är väl den att Dark Souls generellt går att spela på det sättet – Power Stance i Dark Souls II var ett uppenbart steg åt det hållet. Men i Bloodborne är det praktiskt taget det enda sättet. Man spelar med ett skjutvapen för att kontra och ett närstridsvapen som går att ställa om till vanligtvis mer omfattande attacker, punkt. Det finns mer specialiserade och traditionella vapen längre fram i spelet, och även en liten uppsättning dyra men effektiva magier, men det känns närmast som en eftertanke. Det går inte heller att utveckla sin rustning överhuvudtaget mer än att byta efter vad som passar bäst för tillfället, och utöver att förstärka sitt vapen är den huvudsakliga förbättringsvägen ett antal runor som ger olika valfria bonusar. I huvudsak gäller det också bara att pumpa upp hälsan och den grundfärdighet som förstärker ens vapen. Och det här drabbar variationen, helt klart.

bloodborne_01

Men sakta men säkert vänjer jag mig vid det ändrade tempot och accepterar att jag får härja runt med mitt pisksvärd genom hela spelet, vilket onekligen förhöjer den latenta Castlevania-stämningen ytterligare. Och efter några sega första timmar då jag sliter som ett djur för att återfå förlorade helande blodampuller börjar det hela rulla på, och efter några lyckade coop-sessioner kommer jag förbi några tidigare ohanterbara bossar. Den småtrista gotiska staden Yharnam, som är rätt enformig i sig oavsett hur briljant själva bandesignen är, lämnar utrymme för ordentligt med utforskning i diverse utkanter.

Samtidigt växer berättelsen från ett småputtrigt, blodigt victorianskt varulvmysterium till ett fullfjädrat (och fulltentaklat) Lovecraftianskt skräckepos. Att bli uppäten av en jättevarg känns som en lätt massage i jämförelse med de mardrömmar som senare miljöer ska bjuda på. Alla organisationer visar sig förstås vara fullständigt vansinniga och de oskyldiga kommer förstås att gå de grymmaste öden till mötes. Att ens utveckling delvis mäts i ”Insight”, som kan tolkas som ”galenskap” med tanke på att man får mer genom att möta spelets supermonster eller genom att ta till sig de onda gudarnas viskningar, känns fullständigt passande. Detta är mörkt, mörkt, mörkt. En lite irriterande bieffekt är att det även gäller det grafiska. Det går att bära med sig en fackla (som i Dark Souls II) eller en liten bälteslampa (som i Demon’s Souls), men Bloodborne är generellt ganska mörkt och dystert vilket gör det svårt att se vad man gör när det är ljust runt omkring.

bloodborne_02

Men trots att jag inte gillar skräcktemat, trots att jag inte får spela det som jag hade tänkt mig, trots att jag inte är förtjust i tempot och trots att jag får sitta och kisa tills jag får migrän – så gillar jag det. Det har tillräckligt mycket av de essentiella Dark Souls-delarna, som att historien till stor del berättas genom föremålens beskrivningar och placeringar, samt att bandesignen är fullständigt genial, för att motivera mig att kämpa vidare. Även om systemet för att kalla på eller erbjuda hjälp är aningen mer oförutsägbart är det fortfarande fantastiskt kul att hjälpa främlingar genom den ogästvänliga världen. Några av bossarna – generellt de som inte är spastiska håriga monster med långa armar – tillhör de bästa och mest kreativa på länge.

Jag kommer troligen aldrig att få ut lika mycket speltid ur det som Dark Souls eller Dark Souls II, det finns helt enkelt inte nog med anledningar att ge sig in i världen igen trots möjligheten att nöta framslumpade Chalice Dungeons bokstavligen för evigt. Men de flesta av mina klagomål är helt subjektiva och det här är trots allt ett enormt välgjort spel. Det säger också en del om From Software och Hidetaka Miyazakis briljans att de lyckades få mig att tycka om Bloodborne till slut.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, Playstation 4, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.