Litegrann hade jag det på känn när Josef Fares, som är en stor spelfantast, tog en paus från filmskapandet för att tillsammans med Starbreeze göra ett spel. Man lämnar inte sin etablerade ram om man inte ville skapa något alldeles speciellt. Men regissören av ett gäng komedier (visserligen underhållande) och en rätt renodlad förstapersonsaction-röjarspelstudio kan väl inte sätta sig och skapa ett magiskt äventyr?
Jo tänk för att de kan det!
Jag hade inte läst på särskilt mycket. Jag hade bara sett lummiga skogar, grå klippor och lite björkar här och där. Det kändes mysigt men inte särskilt minnesvärt. Tankarna drogs lite till Krater, som också körde en svensk idyll korsat med speltroper, som var kompetent men i längden rätt trist. Jag var helt oförberedd men hade hela kvällen på mig. Det är det absolut bästa sättet att uppleva Brothers.
Brothers tar duktigt med inspiration från ”spel är konst”-förebilder. Bitvis känns det som Shadow of the Colossus, bitvis som Journey och det är nästan så att man ser Fares lyfta på hatten åt det evigt försenade The Last Guardian i en avgörande scen. Den grafiska stilen är nästan alltid makalös och lika omväxlande som överraskande, och den bjuder på samma typ av bleka realism som Ico. Dessutom löper en tydlig Astrid Lindgren-känsla genom hela historien, som inte tvekar för att blanda trolskt vackert med skrämmande och mycket, mycket mörka teman.
Men det som är unikt för Brothers är också något som visar sig vara en oumbärlig del av berättandet. De två bröderna kompletterar varandra inte bara spelmässigt utan också som personer. Det blir aldrig riktigt naturligt att styra dem med varsin analogspak och jag måste ofta nollställa med en till vänster och en till höger för att inte hjärnan ska trassla ihop sig. Men det är alltid fullständigt logiskt hur problemen ska lösas och jag applåderar, stående, hur Starbreeze har konstruerat ett spel helt utan förhatliga förklaringar eller något som helst gränssnitt. Man får veta att spakarna styr bröderna, att axelknapparna får dem att interagera och att det går att justera kameran (som sköter sig utmärkt hur som helst). Resten är en sann fröjd att upptäcka.
Utan att avslöja för mycket kan jag ta ett exempel. Tidigt i spelet, innan farorna börjar hopa sig, passerar man genom en by. Där står ett barn med en boll. Den yngre brodern är lite busig i största allmänhet, så jag får honom att knycka bollen och springa iväg med den. Så passar jag till storebror… som tar emot den med en knapptryckning. Inget mer med det. Tills, några timmar längre in i spelet, då jag behöver frakta ett kugghjul över besvärliga hinder. Inga problem – jag vet redan hur jag passar. Ett sämre spel hade påmint mig. ”Hörrudu! Tryck R2 för att kasta och L2 för att ta emot!” Brothers är inte ett sämre spel.
Resultatet blir en upplevelse som gör mig förstummad. Jag skulle vilja springa ut på stan och förklara för första bästa främling varför han eller hon bör spela Brothers. Jag blir irriterad av att omständigheterna inte riktigt underlättat för folk att upptäcka det. Som exklusivitet under Summer of Arcade och sedan utpytsat i omgångar till PC och PSN har det varit svårt att koncentrera hypen. En uppsättning typiska Unreal Engine-buggar och det faktum att det går att klara på en kväll får mer avtrubbade recensenter att plocka betygspinnar. Att det kräver en handkontroll för att spelas ordentligt gör att många PC-spelare tvekar. Det talas om att vänta till Steam-rea eller Playstation Plus-nerladdning och jag blir bara frustrerad.
För det här är ett spel som alla behöver uppleva, nu genast! Och belöna både Josef Fares och Starbreeze för deras mod att gå ifrån inkörda spår och skapa något innerligt, vackert och annorlunda. På vägen fick jag några häpnadsväckande fräscha spelupplevelser och uppleva något jag aldrig har fått göra i ett spel förut och inte lär få göra igen förrän branschen har tagit ytterligare många kliv mot att mogna.
