För någon som fullkomligen dyrkar Castlevania-serien och dess mytologi var Castlevania: Lords of Shadow något av ett slag i ansiktet. Med stridshandske. Total nystart med ny ursprungshistoria, men det vi trodde skulle vara ursprunget för familjen Belmont visade sig dessutom vara ursprunget för självaste Dracula. Det var en intressant vändning, och det gjorde inte så mycket att Gabriel var en träbock till skitstövel när han ändå skulle bli Skitstöveln med stort S.

Castlevania-serien har traditionellt bjudit på en ny Belmont och en ny tidsera varje gång, men i Mirror of Fate får vi en hel drös på en gång. Det är fortfarande oklart om Mercury Steam kommer att få fortsätta göra spel efter Lords of Shadow 2, även om spelvärlden skulle förvåna mig ordentligt om ett sånt storspel inte får ytterligare uppföljare, men i Mirror of Fate känns det som att de har stuvat ihop hela tre spel på en gång. Förutom en kort inledning med Gabriel får vi i huvudsak följa Simon Belmont, en rödhårig barbar som växt upp föräldralös efter att pappa Trevor gått och försvunnit. Ungefär en tredjedel in i spelet övergår det hela till en parallell handling, för att sedan sluta, ologiskt nog, med en tidigare historia. Resultatet av det här omständliga berättandet är ett avslöjande som vilken Castlevania-fan som helst kunde räkna ut på lillfingrarna, men ändå.

Spelmässigt är Mirror of Fate en sorts hybrid mellan Symphony of the Night och dess gelikar, Super Castlevania IV och själva Lords of Shadow. Man springer runt i olika delar av ett gigantiskt slott, så redan där är en grundläggande punkt på Castlevania-checklistan avklarad. Istället för spännande vapen bjuder dock hemliga rum på hälsouppgraderingar, fiendeinfo eller helt enkelt nya specialförmågor, som ger de tre karaktärerna distinkta rörelsemönster. Fienderna är av mer klassisk typ – zombier, gargoyler, jättemonster av blandad karaktär, små irriterande puckelryggar, fiskvarelser, och så vidare. Det är en klar förbättring från Lords of Shadow som ofta kändes som mer godtycklig fantasy.

I strid är det dock ingen större skillnad. Man låser upp nya färdigheter allt eftersom, men det är samma uppsättning som i Lords of Shadow. Trots perspektivet används samma upplägg och det fungerar faktiskt bra, även om fienderna är lite väl stryktåliga. Att bara vifta på med Y-knappen blir snabbt enahanda, men lyckligtvis går det att variera sig rejält med luftkombinationer, pareringar och de olika specialvapnen (som mestadels är Castlevania-klassiker som heligt vatten, bumerangblad och så vidare) som figurerna erbjuder. Det är också pepprat med bossfajter i varierande kvalitet. Några av dem är riktigt, riktigt bra men några känns omständliga och svåra att läsa. Det är dock inget unikt för just det här Castlevania-spelet.

Den som väntade sig att det klassiska perspektivet skulle bjuda på klassisk Castlevania-rock blir dock besviken den här gången också. Det är stämningsfullt och ofta dramatiskt, men knappast ösigt. En brist här är också att 3DS-högtalarna inte alls är anpassade för ett så här mäktigt ljud, så utan hörlurar skorrar det ofta och låter illa. Klar hörlursrekommendation alltså. I övrigt återvänder Robert Carlyle som Gabriel, men i övrigt är karaktärsgalleriet nytt – kanske inte så märkligt då karln hade ihjäl alla andra i det förra spelet. En lustig bieffekt av att vi fick en skotsk Dracula är för övrigt att hela familjen Belmont har en tydlig accent…

Däremot förstår jag inte varför inte Mirror of Fate är tvådimensionellt. Visst, det finns några snygga effekter ibland och det är ofta tjusigt, men utan 3D hade vi sluppit en del onödiga QTE-sekvenser. Designen är det inget fel på, den är helt klart i klass med japanska Konamis spel, men det tekniska genomförandet är sisådär. Bilduppdateringen är minst sagt hackig, om än, och det måste påpekas, bättre än demoversionen. Det förtar lite av flytet i striderna och jag hade gärna offrat lite av detaljrikedomen för ett smidigare spel. Att kameran ska åka runt och vara filmisk i striderna känns också onödigt. Och som sagt, med 2D hade det inte varit ett problem.

Ibland är Mirror of Fate riktigt bra och jag blev riktigt motiverad att fortsätta spela bara för att se berättelsen utveckla sig, även om jag räknade ut slutet innan jag ens började. Ibland är det riktigt intensivt och underhållande, men ibland är det rent frustrerande ogenomtänkt. Särskilt när spelet får för sig att det är Prince of Persia, men utan tillbakaspolning. Halvlånga laddningstider gör det ännu mer irriterande att för femte gången missa ett hopp och dråsa i backen (nämnde jag att spelet tillämpar fallskada?), bara för att det inte är helt tydligt vart man ska hoppa eller för att kontrollen spökar.

Sammanfattningsvis är jag ändå nöjd med spelet efter åtta rätt intensiva timmar, trots svordomar då och då. Det är ett gediget actionspel med en rollbesättning som, trots sina aningen nya gestalter, tillhör mina favoriter. Och tänker du spela Lords of Shadow 2 skulle jag verkligen rekommendera det, eftersom mycket av det som händer här känns som upplagt för att få broderas ut i nästa spel.