Recension: Castlevania Requiem: Symphony of the Night & Rondo of Blood

Att göra en Castlevania-samling borde vara väldigt enkelt. Nästan alla konsoler någonsin är emulerade. Släng in en drös spel, släng in en massa artwork och en musikspelare. Gör en bakom scenerna-video med skaparen (om ni inte har gett honom sparken). Eller också kan man gå museum-vägen: lägg in varenda tänkbar variant av ett fåtal spel, och gör roliga remixer. Gör 12-åriga Maria spelbar i Symphony of the Night, gör Alucard spelbar i Rondo, eller för sjutton, stoppa in Harmony of Despair med nya Rondo- och Symphony-baserade banor. Eller, så gör man som Konami: klipp ut de emulerade versionerna av Rondo och Symphony från PSP-versionen, rendera spelen i HD, aktivera triggers för troféer. Klart!

Om det inte vore för att Castlevania: Symphony of the Night är världens bästa spel och mycket, mycket svårt att sabotera, så vore det en katastrof. Man har lagt ner minimalt med arbete på de här spelen och ryktet säger att det är exklusivt till Playstation 4 enbart för att Konami inte orkade emulera något själv utan ville låna Sonys PSP-emulator som de använde till Parappa och Loco Roco. Det går att välja olika bakgrunder, skala bilden på lite olika sätt och lägga till hemska scanlines, och inget mer. En bieffekt av att det renderas i högupplösning är att Symphonys olika 3D-tricks blir mycket skarpare. Det gäller också vapeneffekter som till exempel Rune Swords ”Verboten”-svep. Föremål som förut roterades och blev allmänt gryniga består nu av knivskarpa jättepixlar som tiltas runt på ett charmigt sätt.

För er som har bott under en sten i tjugofem år kanske det ändå är bäst att jag förklarar spelen. Rondo of Blood är det sista och mest fulländade av de klassiska Castlevania-spelen. Det tog den arketypiska Belmont-kontrollen (utan finliret från Super Castlevania IV) och byggde ett sanslöst utmanande spel fyllt med detaljerade fiender och massor av hemligheter, inklusive fyra damer i nöd att rädda. Till detta användes PC Engine CD-formatet för ett hejdundrande soundtrack som återskapade klassiska stycken som från de tre första spelen: ”Vampire Killer”, ”Bloody Tears” respektive ”Beginning”. Jag kan bara föreställa mig hur det hade varit att gå från Super Nintendo-versionen till det här inom loppet av ett år:

Fast det gjorde vi förstås inte. Rondo of Blood var Japan-exklusivt och i bästa fall en självgod referens av någon världsvan Super Power-skribent. Så vi visste inget om hur Maria i hemlighet var den bästa vampyrjägaren eller hur sanslöst coolt det var med animerade mellansekvenser. Rondo of Blood är ett sånt där spel som knappt har åldrats och förutom de numera ganska ostiga dialogerna är det lika bra idag som 1993. Det vill säga riktigt jäkla bra.

castlevania_requiem01

Det dröjde fyra år till innan världen fick Castlevania: Symphony of the Night, som var den raka uppföljaren till ett spel som 95 procent av spelvärlden aldrig hade sett. Eftersom jag hade god smak redan då hade jag inget emot att det fortfarande var tvådimensionellt när till och med spel som Street Fighter fick nya polygondimensioner (snabbt: gissa vilket av Symphony of the Night och Street Fighter EX Plus Alpha som har åldrats med mer värdighet!). I en tid när uppföljare förväntades att vara annorlunda var det också uppfriskande att spela som Alucard, som visade sig vara den coolaste spelhjälten genom tiderna. Precis som Rondo of Blood hade det också sanslöst makalös musik, men den här gången var det helt nya kompositioner som snart också tog plats i spelmusikhistorien.

castlevania_requiem02

Så det rör sig om två tidlösa spel, och mycket riktigt är det här ett mycket köpvärt paket vare sig du aldrig har testat dem förut eller om du bara vill ha ett smidigt sätt att ha tillgång till båda två. Rondo of Blood finns ju annars bara på saligt insomnade format (PSP/Vita och Wii/Wii U) och de här versionerna är så gott som perfekta förutom några grafiska småbuggar i Symphony. Men längre än så kan jag inte sträcka mig, och det är onekligen en besvikelse att Konami inte orkade lyfta ett finger för att verkligen ge de här spelen den behandling de förtjänar. Se bara på Mega Man-samlingarna. Var är Ayami Kojimas artwork i 4k? Var är roliga bossrush-lägen med blandningar av bossar från båda spelen? Var är, för den delen, Castlevania Bloodlines, Super Castlevania IV, Aria or Sorrow, Dawn of Sorrow, Portrait of Ruin eller Order of Ecclesia? Fast i det svarta hål som är Konamis engagemang i spelvärlden, det är var.
4/5

Lämna ett svar