Recension: Dark Souls 3: Ashes of Ariandel

Expansionerna för de tre senaste Dark Souls-relaterade spelen har varit bland det bästa i respektive titel och erbjudit strålande scener och situationer. Striderna mot Artorias, Fume Knight och Laurence brukar också ofta räknas bland favoriterna, för att inte tala om Kalameet, Alonne eller Orphan of Kos. Så i en omgivning där DLC ofta är överdyrt underproducerat skräp är From Softwares expansioner rejäla stycken av precis det som gör deras spel så bra till att börja med, och ordentligt prisvärda (dock ska det påpekas att Namco-Bandai skickade expansionen åt mig).

Ashes of Ariandel tar sin början ungefär halvvägs in i spelet, men du kan springa tillbaka dit om du har klarat spelet men inte påbörjat nästa varv. Utmaningen är därefter, men även om det är möjligt att börja första gången man passerar, så rekommenderar jag nog lite bättre utrustning än så, för vissa fiender är rejält knepiga. Hela expansionen är inte ohyggligt lång men tar ett gäng timmar att klara och känns ungefär som att den motsvarar ett stort område i det ordinarie spelet. Och den tillhör toppskiktet när det gäller design, med precis den luriga layouten som innebär att allt är ihopkopplat på ett smart sätt och i slutet är man tillbaka i början, men redo för en rejäl strid. Det hela påminner väldigt mycket om Forbidden Woods i Bloodborne, fast täckt av snö.

darksouls3_ashes_01

För en ändå relativt kort längd bjuder Ashes of Ariandel på många nya fiender. Bland de mer minnesvärda finns vargflockarna, som beter sig betydligt mer intelligent än tidigare hunddjur. De gillar att yla för att kalla till sig hjälp, och smyger sig sedan runt avvaktande tills du attackerar först eller börjar retirera, men samtidigt är de tillräckligt enkla för att inte bli frustrerande. Längre fram finns också olika varianter av bepansrade riddare med olika vapen (och därmed rörelsemönster), samt en hel befolkning av Corvians i olika stadier av förfall.

Just det där med Corvians är lite intressant. Vi fick egentligen aldrig någon förklaring till de ”harpyor” som fanns i Painted World of Ariamis, mer än att de hade en koppling till guden Velka. I Dark Souls 2 fanns Ornifex, en intelligent och vänligt sinnad harpya. Och i Dark Souls 3 fanns nya fågelvarelser, Corvians, som här i expansionen har blivit ytterligare förvridna på gammalt hederligt Bloodborne-vis. Dock får vi fortfarande inga klara svar om Velka.

Om man ska peka ut något negativt så är det att From litar lite för mycket på fan service. Hela Dark Souls 3 hade tendenser åt det hållet, men här blir det ännu mer uppenbart i små detaljer som återupprepas från tidigare. Visst finns det fortfarande nya idéer, men varje fan service-inslag där de säger ”kommer du ihåg det här från Dark Souls?” innebär ju i praktiken mindre nyskapande. En annan brist är att den huvudsakliga bossen (en av två) tar onödigt lång tid att besegra även när man har lärt sig de första stegen.

Stämningen är dock otrolig och det är lika utmanande som alltid. Det finns en rad nya intressanta vapen att testa sig fram med, och ett par coola rustningar. Den här expansionen öppnar också nya PVP-arenor, men jag har aldrig varit någon PVP-fantast så jag avstår från att uttala mig om det. På det hela taget en bra expansion av ett utmärkt spel, men jag hoppas verkligen att den nästa, och sista, expansionen börjar svara på de stora frågorna någon gång.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel, Xbox One och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.