Recension: Dark Souls 3

Jag kommer nog aldrig att sluta vilja försvara Dark Souls 2, så låt mig börja med det. Egentligen hade det väldigt lite med det föregående spelet att göra, på gott och ont. Eftersom det utspelade sig tusentals år senare kunde man utan problem förändra hela världen, byta ut de allra flesta fienderna och bygga om stridssystemet en aning. Men många var inte nöjda. Det gnälldes på att fienderna ofta attackerade i klungor, att det var lömska bakhåll överallt bara för att jävlas, och att världen inte hängde ihop lika briljant som i ettan. Kort sagt – världens sämsta spel. Och allt berodde förstås på att det var ett ”B-team” som hade utvecklat det, utan vår helige beskyddare Hidetaka Miyazaki. Och jo, när spelet för en gångs skull gjorde raka referenser till ettan genom att helt enkelt låna in Ornstein, då steg häcklandet till helt nya nivåer. Alltså, har de ingen fantasi heller?

Därför är det hysteriskt roligt att se Dark Souls 3. Dels för att det är ett förbannat bra spel på samtliga punkter, men också för att det är proppfullt med attackerande horder, att fienderna lurar bakom varje hörn bara för att attackera med en oblockerbar attack, och att världen är väldigt utsträckt i olika riktningar. Och inte minst för att spelet är fullkomligen dränkt i referenser och lån, inte bara från Dark Souls utan också från Demon’s Souls, Bloodborne och, ja, Dark Souls 2. Jag tycker dock nästan att det går överstyr. Den övergripande handlingen, där den lömska kyrkan ledd av en korrupt påve har kallat fram ohyggliga krafter, känns som hämtad rakt av från Bloodborne. Och några rustningar och vapen här och där är väl en sak, men när det börjar vina Dragonslayer Greatbow-pilar runt öronen när man kutar uppför stödpelarna på en katedral känns det lite väl bekant. De nostalgiska vibbarna är ungefär lika diskreta som en tvåhandsfattad Dragon Tooth i ansiktet.

darksouls3_01

Men trots det har Dark Souls 3 en egen identitet och när man börjar grotta i den sedvanligt hysteriskt välfyllda historien finns det massvis av trådar att följa. På vägen kommer du att stöta på en hel drös med bipersoner som allihop har små intressanta berättelser (och sedvanligt grymma öden), men om du inte följer en guide kommer du garanterat att missa de flesta. Små detaljer i arkitekturen och föremål gömda här och där avslöjar också många nya detaljer om världen, och allt är inte återanvänt.

En av få giltiga kritiker mot Dark Souls 2 var att det ibland blev segt i vändningarna i striderna, mycket på grund av hur stamina hanterades. Det är mestadels åtgärdat, och Dark Souls 3 känns utmärkt på den fronten. Jag har också lärt mig att uppskatta weapon arts, som först kändes som en lite överflödig nyhet. Eftersom alla vapen har sina egna små egenheter blir det större skillnad och allt handlar inte längre bara om mest skada. Även sköldarna har olika varianter, där en del tillåter klassiska pareringar medan andra ger dig enklare tillgång till weapon arts. Och vissa vapen är automatiskt gjorda för att användas i båda händerna. Det är inte lika flexibelt som Dark Souls 2, men i gengäld finns det mer lämpliga kombinationer.

Man skulle ju kunna tro att idérikedomen skulle tryta efter fem spel, men Dark Souls 3 är packat med smarta och intressanta fiender och förstås bossar. Humanoida fiender, som invaderande fantomer, är oftast riktigt kluriga att ta hand om och känns på många sätt som att möta en riktig spelare. Bland nackdelarna kan väl nämnas att vissa är oerhört irriterande på gränsen till frustrerande. Det är lätt att vilja kasta handkontrollen genom vardagsrumsfönstret när man möter fångväktarna som kan dränera din hälsomätare bara genom att titta på dig, eller enorma reptilgubbar med kedjeyxor som når dig över halva världen. Jag tycker väl också att det hela har tagit ett rejält steg åt det groteska, även här med inspiration från Bloodborne. Visst, det fanns väl enstaka småläskiga grejer som parasitmaskarna i ettan, men del tre är fylld med vanskapta varelser som formligen (och ibland bokstavligen) skriker ”avsluta mitt lidande”.

darksouls3_02

Nu till en början har spelare med mer tid och nogrannhet än mig konstaterat att spelet inte är helt balanserat, och det känns faktiskt. Efter att ha viftat mig igenom hela spelet med mina trogna tvåhandssvärd märker jag att det inte riktigt lönar sig med större vapen, och de som helt och hållet använder magi känner sig också klena. Men det här är sånt som kommer att fixas till med tiden, precis som i de tidigare spelen. Det behövs däremot lite justeringar för att invasioner ska bli riktigt kul. Både när man ger sig på invasioner i bikaraktärernas världar (en kul nyhet!) och när man slåss mot andra spelare handlar det inte så mycket om att få in attacker utan mer om att göra det innan den andra hinner hela sig.

Men som sagt, det här är smågrejer i det stora hela. Det som de här spelen alltid har levererat är ett fantastiskt utforskande, intensiva strider och en ojämförbar skräck när man kryper längs korridorerna med skölden i högsta hugg, med sin sista estusflaska i beredskap, utan att veta om nästa hörn bjuder på ett monster till motståndare eller en smart genväg tillbaka till den senaste elden. Och även om bandesignen inte är lika ihopkrånglad och genial som i ettan, så är den också klart förbättrad jämfört med tvåan. Det blir nästan förutsägbart efter ett tag med alla genvägar (en dörr går aldrig någonsin att öppna första gången du kommer till den, och hissar leder alltid tillbaka), men det är ständigt smart utformat och utnyttjar omgivningen på ett briljant sätt.

Vill man ha den allra bästa upplevelsen så är det PC-versionen som gäller, med en hyfsat krallig dator. Konsolversionerna rullar på utan några extrema Blighttown-liknande passager, men det förekommer att det segar ner ibland. Det är dock betydligt snyggare än Bloodborne och bokstavligen en generation tjusigare än ettan och tvåan. Det här är definitivt ett spel som skulle må bra av en prestandapatch till de kommande konsoluppgraderingarna, men redan som det är fungerar det helt okej.

Det känns nästan lite väl förutsägbart, men det här är ett fenomenalt spel. From Software har skapat en fantastisk avslutning på den här delen av sagan som utan tvekan kan mäta sig med sina föregångare. Vilket som är bäst? Det är förstås fullständigt irrelevant.

5/5

Det här inlägget postades i 5/5, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel, Xbox One och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.