Elaka tungor sade att Dark Souls II inte var i närheten av lika bra som sina föregångare. Med en hatkampanj som nästan saknar motstycke är det nästan beklämmande att ge sig in i en diskussion och mötas av samma trötta klyschor. Det gnälls om sämre grafik än i de första presentationerna, det gnälls om att vapen inte håller lika länge (för evigt) som i föregångaren, det gnälls om att världen inte är ihopkopplad på kluriga sätt utan spretar ut åt olika håll. Det gnälls helt enkelt väldigt mycket. Saken är att de där elaka tungorna har fel. Dark Souls II är inte, subjektivt, lika bra som föregångaren, men det är snubblande nära ibland.
Scholar of the First Sin tar ännu ett steg i den riktningen. Rent formellt är det undertiteln på den nya, förbättrade versionen till PC, Playstation 4 och Xbox One, men (och nu blir det rörigt) det var också namnet på det DLC som släpptes till de tidigare versionerna för några månader sedan, och det är också undertiteln på nyutgåvorna som innehåller allt DLC på de äldre formaten. Det som är nytt och exklusivt för nästagenerationsversionerna är dels en upphottad grafik som matchar och aningen överträffar den ursprungliga PC-versionen, och dels en total omstrukturering av världen och dess innehåll.
From Software hade kunnat bara släppa spelet och DLC-paketen och vara nöjda så. De tre nya äventyren tillförde många timmar lysande underhållning och några av spelets bästa bossar, och för den som hade lyckats hålla sig ett år skulle det vara klart köpvärt ändå. Men istället gav man sig in i varenda liten vrå av spelet och tänkte om, överallt. Fiender finns på nya ställen. Det finns fler olika fiender i varje givet område (vilket troligen är anledningen till att det inte fungerar på de äldre formaten som redan hade svårigheter att rymma allt som fanns där). Det finns nya medhjälpare att kalla på. Det finns nya föremål lite här och där. Föremål har flyttats runt. Kistor har flyttats runt. Mimics har flyttats runt (tack för den!). Jag tror mig också urskilja ett par nya fiendeförmågor här och där. Allt det här gör att spelet känns nytt och främmande, trots att det är i princip samma miljöer man besöker. Det blir lite av en director’s cut, och därför värt att spela även för veteraner.
Spelade man på PC förut och kanske slängde in lite grafikmoddar är det ingen större skillnad nu. Det tydligaste är att ljussättningen är mer varierad och att facklorna faktiskt har betydelse den här gången, mer än på några få platser. Det känns som att spelet är mer färdigt och genomtänkt. När man lyser upp Undead Crypt var det bara en grafisk effekt förut, nu får man en del andra konsekvenser. The Gutter är närmast becksvart utan facklor, liksom undanskymda hörn av Forest of the Fallen Giants. Men det som verkligen slår mig som konsolspelare är hur fantastiskt det är att spela i 60 fps och hur mycket skarpare allting är. Särskilt när jag mötte Duke’s Dear Freja, som tidigare var ett hackigt myller av spindlar och ben, men som nu är en silkeslen upplevelse.
En lycklig sidoeffekt av att kunna spela på Playstation 4 nu är också att det går att pausa och återuppta när som helst. Däremot kopplas nätverksanslutningen ner, så man behöver ändå starta från startmenyn, plus att spelets interna klocka fortfarande räknar tiden. Men att åtminstone kunna komma tillbaka till startskärmen ögonblickligen gör det väldigt mycket smidigare att komma igång. Dessutom är laddningstiderna föredömligt korta och all seg laddning av dialog är förstås eliminerad. Framöver funderar jag också på att testa strömningsfunktionen, så du kanske får möjlighet att se mig få spö i realtid. Det bör påpekas att Xbox One-versionen enligt uppgift har lägre bilduppdatering överlag, men i övrigt är den identisk.
Ska man vara riktigt uppriktig så borde det här spelet ha släppts på de här formaten redan förra våren, särskilt eftersom det utvecklades för PC först och främst. Men i gengäld gav det en möjlighet att tänka om, putsa upp och fixa till några av spelets brister. Slutresultatet är en ännu bättre version av vad som redan var ett fantastiskt spel, och det definitiva sättet att uppleva Drangleic.
En del gnäller över att Soul Memory har sabbat möjligheten att PVP:a i bredare grupper. Men vi såg i Dark Souls vad det innebär i praktiken: att bli gankad i Undead Burg av någon loser i Havel’s och med ett jätteljussvärd så fort man försökte använda humanity. När det hände när jag bara lattjade runt på min åttonde figur är det en sak, men jag undrar hur många frustrerade nybörjare det var som gav upp.
Väl fungerande arenor och duellplatser, plus definierade invasionsställen där man kan vara om man VILL bli invaderad, är betydligt bättre för äkta PVP.
Trevlig recension. Jag känner mig frestad av de remixade banorna att köpa detta. Jag älskade originalet som jag också tycker har fått oförtjänt mycket kritik. Det har seriens bästa PVP. Det lite långsammare tempot och introduktionen av guard breaks och ”front stabs” gör striderna väldig taktiska. De olika multiplayer-fokuserade covenants är också riktigt bra och det är lätt att hitta motstånd. Betydligt bättre än i Bloodborne där de verkar ha krånglat till multiplayer onödigt mycket.
Det är synd att jag har så lite tid för att spela. Tror inte att det för mig är värt tidsinvesteringen att spela om spelet för det remixade innehållet när jag har så många andra spel att spela.