Recension: Dark Souls: Prepare to Die Edition

För ungefär elva månader sedan konstaterade jag i min recension av Dark Souls att jag förmodligen aldrig skulle få se allt i spelet. Ack vad jag bedrog mig. Efter en rejäl spark i ändan gjorde jag ett nytt försök, läste på, och klarade mig till slut genom hela spelet, efter ett par helnätter och ett sönderslaget datorchassi (efter den tionde gången Stray Demon gjorde slarvsylta av mig). Det var en av mina absolut största spelbedrifter. Sekunden efter att jag hade utplånat Lord Gwyn svor jag dyrt och heligt: aldrig mer! Men redan nästa dag började jag fundera på nästa karaktär, och några månader senare plockade jag min första platinatrofé i det här spelet.

Jag känner igen fenomenet. Jag insåg inte hur bra mitt absoluta favoritspel, Castlevania: Symphony of the Night, var förrän några år senare när andra spel föll bort och det spelet bara kändes bättre och bättre för varje gång. Dark Souls har klättrat stadigt, från att möjligen ha legat på topp 500 till att nu ligga och puttra någonstans mellan 11:e och 20:e plats. Det har varit en ojämn färd, men efter hundratalet timmar med konsolversionen och ny ytterligare trettio med PC-spelet kan jag inte gärna hävda att det bara är ”bra”.

Det var aldrig tänkt att det skulle bli en PC-konvertering. From Software har ingen direkt erfarenhet av formatet och även om en expansion nog var oundviklig efter framgångarna, så var PC-versionen främst ett resultat av idoga internetkampanjer. Men det stod snabbt klart att det verkligen inte skulle vara någon höjdarkonvertering. Låst framerate kan väl möjligen accepteras då animationen är kopplad till den, men obligatorisk Games for Windows Live-koppling och oförändrade texturer visade med tydlighet att From inte skulle lägga ner något större jobb på spelet. Högre upplösning skulle ju komma per automatik, ju.

Men när det avslöjades att PC-spelet gick i samma halvgryniga 1024×720-upplösning som på konsol var det droppen. Inte tänkte jag acceptera ett sådant hafsverk. Det var först dagen innan spelet släpptes som jag ändrade mig. Den numera legendariska Durante hade nämligen lyckats hacka en tidig version av spelet till att klara vilken upplösning som helst, och samtidigt fixa många andra korkade småmissar. Då kunde jag inte låta bli att spela det här några månader tidigare, istället för att vänta på konsolernas expansioner.

Och Dark Souls ser verkligen strålande ut nu. Trots att grafiken är oförändrad gör upplösningen och skärpan att det får en helt ny lyster. Däremot är det fortfarande ingen bra konvertering. Det flyter generellt bättre än på konsol, men bilduppdateringen småhackar och stånkar sig fram bitvis, även om inte mycket händer. Onlinefunktionerna är om möjligt ännu segare att få att fungera än på konsol, och dessutom är PC-kontrollerna så taffligt genomförda att en handkontroll är ett absolut, hundraprocentigt måste. Lyckligtvis kunde jag koppla in min Dualshock och köra ut bilden på TV:n, och då är upplevelsen exakt samma som förut, fast i bättre skärpa då.

Och det finns faktiskt spelmässiga fördelar med det. Nu går det att urskilja vad Quelaag håller på med, och läsa hennes avsikter innan hon spränger bort mig i en direktdödande attack. Det går att hålla koll på lömska hjulskelett i katakomberna och se invaderande fiender på längre håll. Så spelet blir faktiskt lite bättre bara av det. Men den stora skillnaden är förstås den nya zonen att utforska. Ungefär halvvägs in i spelet går det att hitta en hand som bryskt sliter dig genom tid och rum (fast mest tid, faktiskt) till det forntida kungariket Oolacile, som låg ganska exakt där Darkroot Basin finns idag. Och där händer det saker minsann.

Som sig bör bjuds det på fyra nya bossar, den ena mer aggressiv och svårhanterlig än den andra. Av de tre nya delzonerna är Oolacile Township helt klart den bästa: en vindlande färd genom en stad där mörk magi har förvridit alla innevånarna. Det påminner väldigt mycket om de läskigare delarna av Demon’s Souls. På det följer sedan en kolsvart tripp genom grottor fyllda av otrevliga andar som obönhörligt rör sig mot dig… Efter att ha memorerat grundspelet steg för steg var det en fantastiskt skön känsla att återigen inte veta vad som lurar bakom nästa krök, och att smyga sig framåt med skölden uppe för att inte springa rakt in i ett bakhåll.

Utöver det gamla materialet finns det små balanseringsändringar och någon flyttad pryl här och där, men annars är det en väldigt exakt tolkning av konsolspelet. Förbluffande exakt faktiskt, för en del märkliga grafiska buggar finns kvar på exakt samma sätt, som en darkwraith i New Londo Ruins som alltid poppar fram ur ingenting när han springer ut ur en byggnad. Det innebär också att Dark Souls: Prepare to Die Edition är en ännu lite bättre version av ett spel som såhär i efterhand har blivit en av mina absoluta favoriter. Jag hoppas att From och Namco Bandai är tacksamma till Durante som mer eller mindre räddade spelet åt dem. Själv är jag bara tacksam att slutresultatet till slut blev så pass bra att jag med gott samvete kan sätta betyget som det här spelet förtjänar.

Det här inlägget postades i 5/5, PC, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.