~Jag ska måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag. Att det regnar och är grått det gör detsamma. Du ska solsken i ditt fönster ändå ha.~
Jag missade tyvärr De Blob när det begav sig för två år sedan. Därför var jag väldigt sugen på att få testa uppföljaren. Vi snackar ju trots allt om en riktigt charmig huvudperson och ett spel med riktigt skönt tema. Onda, elaka typer vill göra hela världen trist monokrom och som den partyälskande, diggande färgklicken Blob måste du göra revolution mot den svartvita fascismen.
Jag sätts i land på en liten ö och får en snabb genomgång av grunderna. Genom att doppa mig i färg får jag kraft att måla allt det trista i sköna, groovy kulörer. Najs, låt oss skapa! Nej, vänta lite. Mer instruktioner. Okej, jag fattar. Målardags! Nej, mer instruktioner. För att vara ett anarkistiskt spel (på ett lite lättsamt, mysigt sätt) är De Blob 2 väldigt strikt och styrt. Det tar ett bra tag innan jag får åka runt lite fritt och måla på. Jag målar marken blå och husen i orange och lila. Från att ha varit en regngrå ö strålar nu semesterparadiset i regnbågens alla färger och musiken skiftar skönt utifrån min färg. Jag fastnar snabbt för att måla med blått då det är slappa gitarrer som spelar.
På den första banan målar jag precis allt, ofta innan spelet ens ber mig. Det är kul att bara åka runt och sprida glädje, och man smittas av Blobs käcka humör. Jag lär mig nya tekniker och olika varianter av rörelser för att komma åt överallt. Men spelet tappar väldigt snabbt sin charm. När det sedan börjar introduceras fiender och knepigare hopp visar sig också bristerna i spelkontrollen. Det känns inte riktigt som att Blob alltid gör det jag vill, särskilt inte när kameran krånglar i trängda situationer. Det påminner mig lite om Sonic-spelen som alltid är roligast på bana ett innan det faktiskt krävs någon precision. Lekfullheten faller snabbt undan för upprepande uppgifter.
Jag har kört Playstation 3-versionen. Den högre upplösningen är en fördel men i gengäld känns spelkontrollen lite väl styrd. Man måste låsa siktet på allt man ska hoppa på, som fiender eller knappar, och det är ofta lite oklart exakt vad man siktar på. En andra spelare kan hoppa in med en Move-kontroll och hjälpa till att måla, lite som i Super Mario Galaxy. Det finns också ett gäng minispel som två spelare kan ägna sig åt. Det sägs också att spelet stödjer 3D om du har den utrustningen, men den biten kan jag tyvärr inte testa. I övrigt är de tre versionerna (Wii, 360, PS3) identiska så köp den du gillar mest.
Trots bristerna är De Blob 2 ett småtrevligt plattformsspel som roar i korta passager, typ en bana åt gången. I ett nollgradigt vårvinter-Östersund känns färgklicken välkommen och jag gillar de Wall-E-liknande mellansekvenserna, för att inte tala om den väldigt sköna musiken. Presentationen är överhuvudtaget klockren och kanske det fräschaste jag har sett i butikshyllorna sedan Mirror’s Edge. Jag hade dock föredragit ett friare upplägg med mer utforskande och kreativa tekniker för att ta sig överallt. De Blob 3?
