Recension: Dead Cells

Vad kan vara bättre än Metroid och Castlevania, spelen som sitter ganska tryggt allra längst upp på min favoritlista? Vad sägs om ett Metroidvania som aldrig tar slut? Både Metroid och Castlevania har ju den nackdelen att de faktiskt tar slut någonstans.

Dead Cells lyfter det mesta av sin spelmekanik från Castlevania men plockar tillräckligt av Metroid – alltså, samla grej som öppnar ny väg så du kan samla nästa grej – för att nätt och jämnt kunna placera sig i genren. Ska vi vara petiga så är det däremot allra mest en rogue-lite – alltså, spela, samla på dig coola grejer, dö en ond bråd död och början om från början MEN du får behålla vissa dyra, svårhittade uppgraderingar som kanske kan ge dig en större chans nästa gång. Jag är inte jätteförtjust i genren och jag hade nog inte riktigt funderat över detta så mycket när Dead Cells ljuvliga pixelgrafik övertalade mig. Jag spelade Rogue Legacy och var hyfsat road ett tag men tröttnade snabbt. Jag spelade Binding of Isaac och var hyfsat road ett tag men tröttnade snabbt. Jag spelade Steamworld Dig ett tag och … ni fattar.

deadcells_01

Det stora problemet med genren är att nöjeskurvan blir väldigt ojämn. I ett riktigt Metroidvania börjar man som en svag skit och samlar sedan stadigt på sig nya tuffa grejer för att till slut vara det hårdaste som finns och mosa allt i sin väg (läs: när man får Crissaegrim respektive den där superstrålen efter Moderhjärnan). I Dead Cells händer det här efter cirka fem till tio minuter. Sen krossar du allt i din väg tills spelet råkade vilja slumpa fram ett rum så packat med fiender att inte ens dina dundervapen hinner döda allihop. Då får du börja om från början igen, med bara löftet om att kunna hitta den där grejen du låste upp lite längre fram. Och det är i bästa fall. I värsta fall springer du bara på skräpvapen som gör att du aldrig kommer igång och till slut kastar dig utför ett stup i ren frustration.

Problemet är förstås att spelet ändå är kul och rejält beroendeframkallande. Till en början krävs det en hel del finess och undanmanövrer för att hålla sig vid liv, men när jag har hittat ett eller två av de där automatiska armborsten, skaffat en isattack som fryser allt i närheten och en magisk fiendesökande piska så behöver jag knappt lyfta ett finger. Bara att kasta in två armborstgrejer som dessutom får fienderna att brinna och dessutom gör extra skada på brinnande fiender och dessutom får alla att explodera. Tills jag blir oförsiktig och överskattar mina vapen och inte ser vad som händer eftersom hela skärmen håller på att explodera, och tar några träffar för mycket. Och så får jag börja om igen, från början, utan att ha besegrat några bossar.

En annan brist är att spelet försöker vara ett Metroidvania utan att egentligen ha med det allra viktigaste: genialt konstruerade världar med nya vägar att hitta allt eftersom. Dead Cells är till 95 procent framslumpat och sen finns några fasta punkter som alltid leder dig vidare till nästa nivå. Så fängelset i början kan vara ihopsatt lite hur som helst men leder alltid till den nergångna byn (som alltid består av en lång rad godtyckligt sammansatta byggnader), där du kan spöa en miniboss som ger dig en ny förmåga, som gör att du nästa gång du hamnar i fängelset alltid kan hitta en väg till kloakerna. Det finns också en del utplacerade rum med bakgrundshistoria, där man kan läsa fragment av vad som har hänt tidigare. Det blir dock lite lustigt när man springer på samma rum för femte gången.

deadcells_02

I det stora hela är det ett bra spel. Bosstriderna är rätt brutala men har ett lite för litet glapp där det är en verklig utmaning, mellan att du är chanslös och att du, återigen, inte behöver lyfta ett finger medan dina fällor gör jobbet. Jag gillar att man kan styra karaktärsutvecklingen beroende på spelstil och att det finns flera legitima sätt att spela. Allt från att leka Ninja Gaiden och ducka för attacker i närstrid till att vandra runt med en jättesköld och jobba på pareringar till att sprida ut dödliga fällor runt omkring sig fungerar utmärkt. Det är också som sagt extremt snyggt pixlat, med tonvis av effekter ovanpå som verkligen får det att glänsa men tyvärr gör bilduppdateringen aningen seg ibland till och med på min Playstation 4 Pro (jag vågar inte tänka på hur Switch-versionen pallar sånt). Musiken är minst lika stämningsfull som det visuella. Jag uppskattar också den exakta och tajta kontrollen som gör precisionshopp möjliga.

Det enda som alltså verkligen stör mig är just rogue-lite-upplägget. Jag tycker inte nödvändigtvis om att behöva göra om saker, men även i spel som Dark Souls så finns det ändå permanenta framsteg hela tiden. Dead Cells är för frustrerande för att jag ska orka engagera mig hela vägen. Gillar man genren så tillhör det däremot höjdpunkterna, och mängden vapen och specialförmågor gör att man kan variera sig även när man sprungit igenom spelet flera varv. Och det är inte omöjligt att jag kommer att återvända då och då, för det är ju faktiskt kul. Tills det helt plötsligt inte är det igen.

3/5

Det här inlägget postades i 3/5, Nintendo Switch, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel, Xbox One och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.