Recension: Dead or Alive 5

Det har gått sju år sedan sist, vilket är närmast otroligt. Senast det tog så lång tid mellan två delar i en fightingserie var nog mellan Street Fighter III och IV, och då antog alla att serien var död. Men trots det är vi fortfarande kvar och harvar i samma generation. Dessutom har Team Ninja blivit av med sin tongivande producent Itagaki. Så det fanns många frågetecken runt hur det skulle kunna bli ett riktigt bra fightingspel av det här.

Egentligen finns det inga riktiga nyheter i det här spelet. Det är samma lättspelade, fartfyllda och relativt rättframma spel som förut. En av få nya funktioner är ”cliffhanger”, som innebär att man inte omedelbart faller ner till nästa våning, men i gengäld riskerar en extra plågsam smäll på vägen. Det här är däremot inget som används särskilt mycket, bara på någon enstaka bana. Det finns också nya kraftattacker som tar en halv evighet att ladda upp men som kan bjuda på en extra flashig träff som kastar fienden in i diverse faror i bakgrunden.

Bland det viktigaste i fightingspel är däremot de nya figurerna och här får vi två nya. Rig är en tystlåten taekwondo-typ som inte riktigt följer standardmallen utan snarare påminner om Goh i Virtua Fighter. Jag trodde jag skulle gilla honom men tyvärr är han rätt rejält trist, och det är bara hans skumma bakgrund som känns intressant. Desto fräschare är Mila, som trycker på precis rätt knappar för mig. Ung, ambitiös och seriös kampsportare som dessutom umgås mycket med min gamla favorit Tina.

I den här genren brukar story modes vara en sorglig historia. Det är väl mest Blazblue och Mortal Kombat som tar det hela på allvar. Dead or Alive 5 bjuder på något lite ovanligt, en lång sammanhängande historia där man får spela med alla figurerna allt eftersom de deltar i berättelsen. Det är ofta klyschigt och grafiken känns extra flimrig, men det blir ändå ett bra driv. Jag uppskattar också att för en gångs skull få veta vem av alla deltagare som faktiskt, officiellt, vinner turneringen. Det är väl bara framåt slutet som det blir lite väl mycket överdos av ninjagänget, som precis som vanligt är de enda som gör något viktigt.

Dead or Alive 1-3 var bland de snyggaste spelen på sina respektive format, men fyran var en smärre besvikelse när det kom. Del fem är överlag rätt medelmåttigt, men Team Ninja har fokuserat på det de kan bäst. Karaktärerna är fenomalt snygga och jag gillar verkligen den nya, snäppet mer realistiska designen. Det är långt kvar till Tekkens trista halvrealism, men ett stort steg bort från de gamla spelens plastdockor.

Problemet är väl att det fortfarande saknas någon riktig finess i fajtandet. Figurerna saknar djup och unika egenskaper. Det gör förstås att det är lätt att sätta sig in i, men istället blir många ganska likartade. Jag skulle vilja jämföra spelflödet med handboll. Man gör sina kombinationer och försöker sätta in så mycket skada som möjligt innan det är motspelarens tur. Trots kontringssystemet är det egentligen ganska sällan man faktiskt kan vända läget. Det känns också lite bakvänt hur man ofta kan göra fienden helt hjälplös, men att då inte kunna göra några kast. Kommer man från Virtua Fighter, som ändå har ett liknande upplägg, är det extra tydligt.

Som för att poängtera det stoppade Team Ninja in tre gästfigurer: Akira, Sarah och Pai. De passar bättre är väntat och ser ut att höra hemma i spelet. Men samtidigt är det en väldigt distinkt skillnad i spelkänsla. Akira som annars brukar stampa sig fram och verkligen trycka på med sina attacker känns svagare i Dead or Alive 5. Överhuvudtaget är det lite fladdrigare, vilket betonas av det klena ljudet och bristen på egentlig feedback när matchen är över. Det påminner om SNK vs Capcom Chaos där man liksom bara faller omkull när energimätaren tar slut. Inte för att alla spel måste sluta med en jätteexplosion, men efter så tempofyllda slagsmål känns det konstigt.

Tekken och Dead or Alive tillhör båda mellanskiktet för mig. Jag kan objektivt se att Tekken Tag 2 är det bättre spelet, med mer distinkta figurer, fler figurer överlag och mer skicklighetskrävande tekniker. Men ändå har jag roligare med Dead or Alive 5. I ett spel man inte tänker lägga ner särskilt mycket tid på är tillgänglighet onekligen en fördel. Och rent subjektivt så föredrar jag redan Mila framför 95 procent av Tekken-gänget…

En tanke kring ”Recension: Dead or Alive 5

  1. Erik Malm

    *Brutal Honesty Mode ON*

    IMO ligger DOA numera grafiskt efter de andra serierna, och fanserviceaspekten ter sig inte längre särskilt uppseendeväckande i jämförelse med konkurrenterna. Att Tecmo lånat in tre VF-karaktärer som dragplåster känns närmast som ett erkännande av sitt underläge.

    Mitt råd: släng in Bayman, Hitomi och Mila i nästa VF och pensionera sedan den här överflödiga överliggaren. Såväl Toshinden som Bloody Roar (och kanske till och med Fighting Vipers) hade bättre design och fler intressanta idéer.

    I fråga om storylägen innehåller Guilty Gear XX-framåt, Arcana Heart, Battle Fantasia, Tekken 6, KOF XIII, Persona 4: Arena och kanske även Aquapazza kvantitativt mer än Mortal Kombat 9, vars dito till största del utgörs av en hafsig och stundtals halvparodisk upprepning av del 1-3. Kvalitativt skall vi inte ens tala om…. ^_^ Håller dock med om att DOAs ”vem vinner mot vem”-upplägg borde anammas av fler.

Lämna ett svar