Recension: Divinity: Original Sin

Det är en bra tid att vara ett fan av 90-talets PC-spel. Peka-klicka har fått en renässans, delvis tack vare att genren gör sig väldigt bra för tablets. Rymdäventyren är hetare än någonsin med supergiganterna Star Citizen och Elite: Dangerous som alldeles snart kommer att kriga om våra kvällar. Och tack vare framgångsrika insamlingskampanjer har vi fått ett nytt Wasteland och en prequel till Divine Divinity.

Jag missade tyvärr originalet, men det gick inte att ignorera den samstämmiga hyllningskören till Divinity: Original Sin. Det är i grunden ett extremt traditionellt rollspel av västerländskt stuk som samtidigt är toppmodernt i hur det hanterar samarbetsläget. Det går förstås att spela ensam, men berättelsen kretsar alltid kring två karaktärer och det är ett sant nöje att utforska världen tillsammans med någon likasinnad rollspelare.

Faktum är att Divinity är det närmaste något datorspel har kommit de gamla pappersrollspelen. Numera är ju ”rollspel” ofta en billig klyscha för att antyda att det finns någon sorts levelsystem, men inte ens mer typiska rollspel bygger egentligen särskilt mycket på rollspelande utan mer de mekaniska systemen för att bygga karaktärer. I Divinity finns det utrymme för att faktiskt rollspela: det är fullproppat med dialoger som både har inverkan på handlingen och hur din karaktär utvecklas som person. Om du konsekvent uppför dig kaxigt kommer din figur att få det lättare att stå emot skräckeffekter, om du bara tänker på dig själv blir du bättre på att köpslå, och så vidare. Och i en extra coop-finess får man ofta sköta dialogerna tillsammans, med möjlighet att bli oense och behöva avgöra saken med sten-sax-påse. Nu spelar både jag och min syster kvasiheroiska figurer, men rent teoretiskt går det att bygga upp en riktigt ordentlig dynamik.

divinity01

Handlingen i sig är knappast originell och mest en ursäkt att utforska spännande miljöer. Gamla hjältar som lämnade ett arv efter sig, ett kungarike under belägring, mystiska magiker med egna agendor och till en början ett svårlöst mordfall – det vinner inga priser där. Däremot är det hela tiden extremt välgjort, med en del makalöst rolig dialog och en bra balans mellan seriöst och underhållande. Att Larian inte tar sitt spel helt på allvar märks också på en del ytterst märkliga situationer som ett par allittererande talande önskebrunnar och en skattkista som helt sonika får för sig att kuta iväg.

Utöver de två hjältarna går det att rekrytera andra medhjälpare, både specifika karaktärer och framslumpade sådana, så man behöver inte bli helt ensam. Här fungerar serversystemet utmärkt, där värdspelaren kan dela ut vilka figurer som gästspelaren får använda. Den enda nackdelen är väl att man inte kan hoppa in och spela själv som gästspelare. Här händer det också att spelet buggar och glömmer bort lite grundvärden, men det har alltid gått att lösa genom en omstart.

En annan sak som gör samarbetet både effektivt och bekvämt är att man kan springa iväg lite på egen hand, så länge man är kvar i samma karta. Båda håller koll på vad som händer i uppdragen, så man slipper en del spring. Samtidigt finns det ett extremt användbart verktyg för att teleportera sig till den andra spelaren, eller för den delen en valfri plats. Möjligen är den här funktionen lite obalanserad eftersom det går att trixa sig förbi många pussel på det sättet, men å andra sidan inbjuder Divinity till att hitta kreativa lösningar på problem.

divinity02

Det är väl nästan så att magiker är obalanserat bra. Utöver användbara offensiva förmågor kan de lära sig att både teleportera sig själva och andra föremål hit och dit. Ligger en kista dold bakom en fälla? Lyft ut den! Är en plattform precis bortom räckhåll? Teleportera någon dit och använd sedan teleporteringspyramiden för att följa efter. Gift på marken? Bränn bort. Eld på marken? Regna på den. Som traditionell svärdssvingare är det med blandat avund som jag ser vår inhyrda magiker Jahan lösa alla problem på smarta sätt. Å andra sidan är det också extremt tillfredsställande att rusa in i en fiendegrupp, ta några smällar och sedan klyva allihop med en jätteattack. Divinity är fullproppat med olika magier och närstridstekniker att lära sig. Det har stora likheter med exempelvis World of Warcraft, fast då med mycket mer interaktion med omgivningarna och ett mer taktiskt dragbaserat upplägg. Till en början är det överväldigande och när fienderna brakar iväg förgiftningspilar och frysmagier och allt annat jävulskap kan det bli frustrerande, men när man själv börjar få tillgång till alla roligheter är hämnden fantastiskt ljuv.

Ännu en aspekt som jag precis har börjat nosa på efter närmare fyrtio timmar är crafting-systemet. Det här är något som jag sällan orkar bry mig om, men Divinity är lite extra kreativt även här. Väldigt mycket går att kombinera, från att hänga en magisk pryl i ett snöre och skapa en amulett, till att sätta ihop två svindyra artefakter och skapa ett supersvärd. Det står en därför helt fritt att smälta ner överflödiga vapen till sina beståndsdelar och sedan banka ut nya vapen på städet, för att sedan förtrolla dem med magiska specialeffekter.

Eftersom Larian trots allt är en liten utvecklare är Divinity inte hundraprocentigt polerat. Zoomar man närmare är det inte särskilt snyggt, men å andra sidan är det gjort för att i huvudsak spelas ur ett isometriskt perspektiv. Tack vare en elegant, Blizzard-liknande stil och en utmärkt ljussättning blir stämningen ändå riktigt bra. Och en höjdpunkt är ljudet. Alla dialoger har inte röster men de som väl finns är ofta briljant framförda, och musiken är märkligt anakronistisk på sina håll men väldigt välgjord. Och det hela rullar på perfekt på min halvgamla dator, vilket är en klar fördel. Sen finns det lite buggar här och där, men hittills har de gått att lösa. Värt att påpeka är också att spelet tillämpar gammal Sierra-metodik; spara ofta för du vet aldrig när du kommer att dö i en fälla.

Divinity: Original Sin kombinerar aspekter av några av mina favoritrollspel som Ultima VIII och Baldur’s Gate 2, samtidigt som samarbetsläget är lika fräscht och genomtänkt som i exempelvis Portal 2. Det är inte balanserat för fem öre, men obalanserat på ett kul sätt som uppmuntrar till att hitta nya lösningar. Det är helt enkelt ett riktigt jäkla bra rollspel och en perfekt kombination av gammalt och nytt. Jag insåg det inte förrän efter många timmars spelande, men det här är precis allt jag har önskat mig.

5/5

Lämna ett svar