Dynasty Warriors 7 var en frisk fläkt och en efterlängtad del i serien efter ett hyfsat långt uppehåll. Med bättre berättande och en klart förbättrad teknologi kändes det mer relevant än någonsin, och det är ett av spelen i serien jag har spelat mest, möjligen med undantag för del två. Koei har inte varit sena med att utnyttja framgångarna med extramaterial och uppdrag till tusen. De valde att införliva den oundvikliga expansionen Xtreme Legends som nerladdningsbart material, men Empires får en egen release. Vad är då detta, och varför ska vi köpa samma spel igen?
Trots att det återanvänder mycket av föregående spel och dessutom stoppar in precis alla figurer, alla vapen och lite till, så är Empires något helt annat. Sjuan var strikt storyfokuserat, där vi fick följa de fyra kungadömena genom deras historia och utkämpa de smått fiktionaliserade historiska striderna. Det gick sedan att springa runt och göra lösa uppdrag så länge man orkade, vilket för mig var rätt länge. Empires är mer av ett strategispel, blandat med samma sorts strider. Man får välja en epok ur historien (eller en uppsättning helt fiktiva) och sedan välja sida. Vad du sedan gör är upp till dig.
Jag gillar den friheten. Det går att spela nästan precis hur som helst. Det går att välja en av de berömda krigsherrarna som Cao Cao och försöka spela enligt hans strategier, men du kan lika gärna spela som en underhuggare och hjälpa till – för att sedan förråda din ledare när du byggt upp tillräckligt med resurser. Du kan spela som fri herre över din egen del av Kina och försvara dig mot inkräktare, du kan springa runt i ett eget rövarband och hjälpa den som betalar bäst, eller så kan du helt enkelt skapa dig ett rykte och få anställning hos någon av de kända. Om man är tillräckligt händig med karaktärseditorn går det till och med att ersätta praktiskt taget varenda person med sina egna.
Det här är förstås något jag gillar. Editorn är relativt kraftfull och det går att justera en hel del, för att sedan klä sig i lämpliga historiska kläder (det vore dock inte ett japanskt spel om man inte också kunde klä sig som skolflicka). Urvalet är till en början begränsat, men snart kan man köpa loss delar för att verkligen se ut som man vill. Jag gillar också att det mesta finns tillgängligt från start, även om Koei även den här gången vill sälja mer material. Med den enorma uppsättningen vapen går det att hitta något för vilken påhittad figur som helst, oavsett om du vill slåss med tvåhandssvärd, dubbelyxa och stridslie, eller med flöjt, enorm minigun eller en jättepensel. Med utrymme för tvåhundra figurer lär det knappast bli trångt i första taget.
Trots det är Dynasty Warriors fortfarande inte något för alla. Jag är verkligen förtjust i upplägget. Det är befriande avslappnande att kuta genom horder av fiendesoldater och hugga ner tjugo åt gången för att sedan drämma in en superattack eller två på den dryge Sima Yi (vars röstskådespelare för övrigt nyss gick bort, stackarn). Jag är också tillräckligt insatt för att ha ett hyfsat hum om vem som gjorde vad, även när figurerna någorlunda är tagna ur sina sammanhang. Jag fattar varför Hua Xiong hänger runt med Lu Bu eller varför det är lite sorgligt att behöva ha ihjäl Ma Teng. Det är det inte alla som orkar bry sig om.
Det är lättare att se hur fienderna är korkade som en hel årsproduktion av risvin, hur grafiken luktar ambitiös Playstation 2-era och hur bilduppdateringen skiftar från silkeslena 60 fps till hackiga 30 minus så fort det händer något på skärmen. Alla dessa lustiga kinesiska namn (”Dong Tuna”, ”He Man”, ”Ding Feng”). Den ständigt drönande gitarrocken. Osynliga väggar och kollisionsproblem till höger och vänster.
Trots den bristfälliga tekniken har spelet ändå tagit stora steg in i nutiden. Det går att dela med sig av sina figurer online och även bjuda in andra spelare för att samarbeta. Splitscreen är förstås också tillgängligt. För den som vill finlira eller vända en besvärlig strid finns också en rad ”strategems”, krigslister som kan göra dig starkare eller kalla på hjälp. Och med tanke på att det tar ett helt gäng timmar bara att erövra Kina en enda gång, och alla oändliga förutsättningar som går att ställa in, är det här ett spel som håller väldigt, väldigt länge för den som vill ge det en chans.
Jag applåderar Koei för att de satsar på serien även i väst, även om antalet dedikerade spelare i Sverige antagligen inte är fler än att de kan räknas på mina, Guan Yus och Zhang Liaos samlade fingrar. Den här gången har det visserligen inte fått en engelsk dubbning, och jag hävdar fortfarande att engelskt tal med hyfsat respektabla kinesiska uttal är bättre än japanska tolkningar. Men eftersom det som sagt är mindre fokuserat på de historiska personerna spelar det mindre roll. Jag har himla kul med Dynasty Warriors 7 Empires. Jag önskar bara att någon kunde dyka upp och erövra Kina i co-op-läget med mig.
