Recension: Dynasty Warriors 8 Empires

Jag tror att det är officiellt. Det tog inte ens fem år så har Koei lyckats tjata ut Dynasty Warriors, igen. Jag tror att det har att göra med konsolgenerationerna. Eftersom serien är fortsatt populär i Japan vill de inte sluta släppa spelen till de gamla formaten, och resultatet är att spelen, som är acceptabla för föregående generation grafiskt sett till att börja med, måste harva på i måttligt uppfräschade HD-konverteringar i ytterligare flera år innan det riktiga spelet släpps (Dynasty Warriors 9?). Trots att det har gått fem år har bara två huvudsakliga spel släppts, men i gengäld har vi förstås fått Xtreme Legends och Empires av båda, plus ett tjogtal andra liknande spel.

Därför hade jag helt tänkt hoppa över det och börja blåsa igång min glödande Dynasty Warriors-kärlek lagom till nästa spel, men jag fick en möjlighet att testa Vita-versionen istället. Och det har ju förstås en rad nya möjligheter, plus att det är betydligt mer spelbart på bussen mellan Skellefteå och Östersund än alternativen.

Faktum är att en hel drös av spelen har släppts även på Vita, men Empires-spelen är faktiskt unikt lämpade för formatet. Det är ett strategispel med vaga managementinslag, fast där striderna utspelas i ordinarie Dynasty Warriors-miljöer med allt vad det innebär av enorma fiendehorder, gitarrock och popups. Men innan jag ens kom in i själva kampanjen hade jag lagt oräkneliga timmar på att bara bygga figurer.

dw8e01

Här vill jag lägga in en liten kritik. Det är praktiskt taget samma möjligheter och alternativ som i föregångaren. Jag känner igen majoriteten av kläderna, men skjut mig inte om det finns tre nya frisyrer. Trots att spelet kan importera och exportera ett imponerande antal variabler från motsvarande Playstation 3- och Playstation 4-utgåva så går det inte att hämta något från Dynasty Warriors 7 Empires, något som hade varit betydligt mer användbart i sammanhanget.

Men alltså, det går att bygga tonvis med figurer och justera dem tillräckligt för att göra den igenkännbara (för alla som har spelat det fenomenala kortspelet Avdank), och ge dem unika vapen av alla möjliga slag (nu senast en träbänk, för varför inte?). Sen kan man gå ytterligare ett steg, och det här tror jag faktiskt är nytt för det här spelet, och designa egna flaggor (till och med gå så långt som att importera JPG-bilder för ändamålet!) och klä soldater och fördela figurer på olika landsändar och sedan spara hela rasket som en kampanj och lägga upp online. Mängden arbete som behövs för att verkligen få ut något av det är bara snäppet mindre än vad Koei har lagt ner på spelet, men det är ändå lite imponerande på ett nördigt sätt. Med tanke på hur många varianter av Game of Thrones jag hann se på fem minuter är det också en liten miss att man faktiskt inte kan rita om kartan. Om det gick att göra, och sätta ut namn och städer som man ville, skulle det här visserligen inte vara Dynasty Warriors 8 Empires utan Strategic Hack&Slash Construction Kit 2015, men det skulle säkert sälja.

Nåja, efter allt byggande är jag redo för att erövra Kina igen … och det är väl ungefär som de tidigare femton gångerna jag har erövrat Kina, fast med Shaana och Elandar som opålitliga krigsherrar. Återigen finns det kanske någon ny valmöjlighet dold djupt i menyerna, men flödet är detsamma. Man väljer vad man ska göra varje månad: satsa på utveckling eller upprustning, om man vill vara snäll diplomat och ragga kompisar eller bedriva krig mot alla. Man kan vara undersåte eller rådgivare eller härskare eller bara kringvandrande frilans, men i slutändan är det bara en fråga om vem som tar besluten, och slutmålet är ju alltid att bli kejsare så man kan lika gärna börja med halva landet.

Så långt allt väl, och hyfsat anpassat för formatet. Med så mycket saker att pyssla med är det en gudagåva att ha spelet pausat och tillgängligt när som helst på några sekunder. Men när man väl ger sig in i en strid förbannar jag allt vad Playstation Vita och medelmåttiga programmerare heter. Istället för att skala ner grafiken ytterligare och lägga sig på en bekväm nivå av, låt säga, Dynasty Warriors 5, försöker spelet matcha sina storebröder, och trots allt är inte en Vita en portabel Playstation 3. Resultatet blir en instabil framerate redan när man poppar upp, ensam, i de brundaskiga miljöerna, och så fort man börjar hacka sig genom fiendehorderna som poppar upp tio meter bort blir det diabildskväll.

dw8e02

Det behövs mycket god vilja, och jag har mycket god vilja mot Dynasty Warriors, tro mig, för att uppskatta spelet då. Och när man sitter någonstans där ingen konsol är tillgänglig så finns det ju faktiskt inga bättre alternativ. Förutom möjligen en laptop, men det känns som en liten omväg att gå för lite strategiskt röj. Om man verkligen vill få ut det mesta av Dynasty Warriors 8 Empires så vore det kanske smart att använda Vita-versionen som en bärbar kompanjonsapplikation där man kan fippla med strategier och bygga gubbar och designa flaggor under bussresor och styrelsemöten, för att sedan fortsätta samma sparfil hemma i 1080p och röja runt med lite arkadslagsmål. Men då kan man fråga sig varför man ska köpa Vita-versionen och inte bara använda Playstation 4-versionen via Remote Play.

Det jag kan konstatera är att Empires nummer åtta är praktiskt taget samma spel som Empires nummer sju, med små förbättringar i hörnen här och där och förstås ytterligare ett gäng karaktärer och respektive vapen att använda. Har du inte spelat Dynasty Warriors förut är det inte ett pjåkigt ställe att starta, särskilt om du undviker Vita-versionen. Skulle man riktigt hårddra det, så bör man spela Dynasty Warriors 7 för handlingen och sen det här för evigt pysslande. Men som sagt – det börjar vara dags för en riktig uppföljare och lite nyskapande. Eller så kan ni åtminstone göra som SSI med deras gamla guldboxrollspel och avsluta det hela med ett supergigantiskt spelbyggarverktyg som innehåller allt. Fast å andra sidan, innan dess ska vi väl få ett Warriors Orochi 3 Empires också.

3/5

Lämna ett svar