I vanliga fall skulle inte den traditionella expansionen till varje Dynasty Warriors-spel, Xtreme Legends, vara värd någon större uppmärksamhet. Visst, det tillför en himla massa innehåll men innehåll är knappast den här seriens svaga sida. Jag skulle snarare argumentera för att det har för mycket innehåll. Men Dynasty Warriors 8 Xtreme Legends är den första utgåvan till nästa generations konsoler, mer specifikt Playstation 4 eftersom Xbox One inte har lanserats i Japan. Som expansion var Xtreme Legends ofrånkomlig, men konverteringen till Playstation 4 känns mest pliktskyldig, för att Sony insåg att de hade exakt noll spel till den japanska premiären och bad de japanska utvecklarna att konvertera första bästa som gick att få klart. Det är väldigt trevligt att kunna fortsätta rakt av där jag var i Playstation 3-versionen, men jag hade uppskattat om det faktiskt hade varit någon skillnad.
Till stora delar rör det sig om samma spel och samma grafik. Skillnaderna ligger främst i ljuseffekter och ljusmotorn i allmänhet, som är mer dramatisk men också lite väl kontrastrik. Kollar man närmare på spelet så är det också ofta fråga om dithering istället för rena färger – en teknik jag trodde hade dött ut med PSP. En annan fördel av den kraftigare hårdvaran är dels upplösningen och dels det faktum att det ryms mer fiender på skärmen än någonsin. Överlag är det också mycket smidigare bilduppdatering. Men alldeles för ofta, när tio fiendegeneraler trängs med några hundra soldater på samma gräsplätt, så blir det ohyggligt segt. Då hade jag föredragit fusken som användes i tidigare spel, där figurer istället försvann till höger och vänster. Ett så här simpelt spel ska inte kunna gå så segt på Playstation 4.
Om vi blundar för Omega Forces tekniska inkompetens finns det däremot en hel del att utforska. Vid sidan av varje kungarikes ordinarie och alternativa berättelser finns nu ytterligare ett sidospår med 6-8 uppdrag, vilket i runda slängar innebär ett tiotal nya timmar bara där. Den stora nyheten är att Lu Bu, den klassiska ärkeskitstöveln, har en egen historia. I de flesta av de tidigare spelen har han främst dykt upp i slaget mot Dong Zhuo, och i bästa fall fått vara slutboss på någon bana. Lu Bus liv är en berättelse om förakt och bedrägeri, och det är svårt att känna någon sympati för honom när han når sitt historiska och måttligt glamouriserade slut. Men förutom hans legendariska badasseri förstår jag inte riktigt varför han förtjänar en egen berättelse mer än exempelvis Yuan Shao (eller Yuan Shu, som inte ens har en egen design). I alla fall, Lu Bus berättelse innebär att vi får två nya figurer i form av den lismande strategen Chen Gong och den ohistoriska dottern Lu Lingqi. Gong slåss med ett exemplar av Krigskonsten ur vilken han kallar på assistans, medan Lingqi har pappas bortglömda korshillebard.
Koei fortsätter att gräva i de historiska arkiven efter nya karaktärer, och det säger en del om bredden när det fortfarande finns relevanta nykomlingar. Yu Jin (ej att förväxlas med Yue Jin) är en av Weis trogna generaler och min favorit av dessa. Han har en cool variant av hillebard istället för de mer och mer utspökade vapnen som serien har bjudit på de senaste utgåvorna, och känns gedigen. Zhu Ran för Wu har jag också velat ha sedan länge; han är mest känd för eldattacken i slaget vid Yi Ling och blev väl som man hade kunnat vänta sig, ännu en bågskytt med knepigt rörelsemönster. Fa Zheng var jag tvungen att kolla upp. Han var involverad i etableringen av kungariket Shu, men hann inte tillföra särskilt mycket. Att han slåss med en scarf som Rose i Street Fighter är i alla fall lite udda.
Ambition Mode har fått nya mål och nya funktioner, bland annat ett mer målinriktat sätt att skapa nya vapen och ett system för att rekrytera och utveckla livvakter. Allt det här inriktar sig på de riktigt, riktigt inbitna fansen som vill ge sig på den nya svårighetsgraden Ultimate, där varenda fiende kan ha ihjäl dig och där kaxiga Dark Souls-experter reduceras till gråt. Själv har jag aldrig riktigt tyckt att Dynasty Warriors lämpar sig för den typen av utmaningar. Det är helt enkelt för rörigt och oprecist för att jag ska orka med masochism på den nivån. Nej, ge mig en rejäl hillebard och en par tusen fiender att meja ner på vägen så är jag glad.
Och sånt erbjuder Dynasty Warriors 8: Xtreme Legends, i massvis. Som en ytterligare expansion ovanpå vad som redan var ett smockfullt spel finns det hur mycket som helst att göra. När vi väl får det ”riktiga” nästagenerationsspelet kommer de tveklöst att rensa ut väldigt mycket och börja om från början igen, som det var med Dynasty Warriors 2 och Dynasty Warriors 6. Jag tror det behövs. Kvantitet i all ära men det skulle hjälpa seriens skamfilade rykte om det lades lite mer omsorg på varje karaktär och bana. Jag skulle kunna tänka mig att bli av med Guan Yus barnaskara (men aldrig Guan Yu själv) och en trave Wu-prettyboys om jag i gengäld kunde få en vettigare AI och mer realistiskt utformade miljöer.
Dynasty Warriors 8: Xtreme Legends är som en buffé på det lokala kinahaket. Det finns mycket som smakar helt okej, stämningen är mysig, bemötandet är gott och man kommer att gå hem mätt och belåten, men det är inte något större hantverk som ligger bakom och man blir less långt innan man har hunnit smaka allt.
