Recension: Dynasty Warriors 8

Ännu ett år, ännu ett Dynasty Warriors. Koei är tillbaka i gamla fotsteg. Efter att ha glatt mig åt både Dynasty Warriors 7 och Dynasty Warriors 7: Empires var det frågan om del åtta skulle kunna tillföra något nytt. Och det gör det onekligen.

Som vanligt tillkommer ett gäng generaler på varje sida. Jag är glad att äntligen se Li Dian och Yue Jin på Wei-sidan. Li Dian var en allmänt kompetent general som deltog i flera av de stora kampanjerna och Yue Jin räknas som en av ”de fem elitgeneralerna” tillsammans med gamlingar som Zhang He och Zhang Liao. Att vi inte har fått honom förut är nästan pinsamt. I expansionen som är på väg får vi också slutligen Yu Jin, men det blir en kommande fråga.

Shu-sidan är inte lika lyckad. Där lastas det in ytterligare söner och döttrar åt Zhang Fei och Guan Yu, och det börjar bli lite fjantigt. Wu å sin sida får Han Dang och Lu Su, två viktiga om än lite färglösa karaktärer. Även Jin får tre nya, men där har jag överhuvudtaget svårt att hålla isär dem. Lägger man till nykomlingarna från Xtreme Legends och Empires så är det ett stort kliv upp från originalsjuan.

dynastywarriors8_01

Fast det viktigaste är att det inte längre finns några kloner. Förut har det alltid varit flera figurer som delar på standardvapnen och bara har egna superattacker. Nu har alla sina helt egna rörelsemönster, och det gör en ordentlig skillnad. Med tjugotalet nya vapen går det lätt att hitta nya favoriter. Bäst gillar jag nog Yue Jins vapen ”hookblades” (tänk Kabal i Mortal Kombat) som låter honom riva upp folk från marken eller bara glida runt i största allmänhet. Jag blev också väldigt förtjust i Huang Gais enorma kanot (!) som han svingar runt. Det har visserligen funnits med tidigare men med så här mycket figurer och vapen är det oundvikligt att man missar några.

Striderna är också förbättrade överlag och mer varierade. Framför allt har omgivningarna äntligen, efter sju spel, fått sig en uppfräschning. Det är ofantligt mycket snyggare än tidigare och rejält pampigt. Tyvärr är spelmotorn fortfarande medelmåttig och så fort det dräller in ett femtiotal figurer samtidigt så går allt i ultrarapid. Då hjälper det knappast att spela två heller. Jag kan i alla fall konstatera att det meningslösa 3D-stödet är borta.

Conquest Mode från föregångaren var en uppsättning fristående strider löst baserade på historien där man kunde spela om och om igen och låsa upp nya vapen eller figurer. I det här spelet finns Free Mode och Ambition Mode. Free Mode är som det låter, valfria slag med valfria figurer. Ambition Mode har drag av Empires-spelen och går ut på att bygga upp en stad genom att samla resurser och rekrytera medhjälpare i ordinarie strider. Det är småkul men blir väldigt långdraget.

dynastywarriors8_02

Spelets huvudsakliga innehåll finns i Story Mode, som återigen följer de fyra dynastierna genom några intensiva årtionden. Den här gången går det att låsa upp alternativa tidslinjer om man förändrar historien tillräckligt mycket, och det ger ju motivation att spela om. Dessutom går det att välja en av två till fyra figurer inför varje strid så man slipper bli fast med någon man inte gillar. Slutligen finns ett uppdrag var åt de relativt bortglömda ”Other”-figurerna som Lu Bu och Yuan Shao.

Problemet för mig är att spelet inte tillför några omvälvande nya berättelser. I del sju fick vi ett helt nytt kungarike att utforska. Här är det ungefär samma historia igen. Förutom att de nya ansiktena får lite uppmärksamhet och att det fokuseras lite mer på bortglömda hjältar som Pang Tong och Dian Wei, så är det ganska exakt likadant som förut, och sämre berättat överlag. Jag saknar också den charmiga frågesporten som fanns förut, som gav ett syfte åt den ohyggligt omfattande encyklopedin som har hängt med i några spel nu.

En annan brist är att det helt enkelt finns för mycket innehåll. Uppdragen är på tok för långa. Att spela igenom en av de fyra grundhistorierna innebär sisådär tio slag, där vart och ett tar mellan en halv och en timme. Samma sak är det med Ambition Mode, även om det är aningen nerskalat. Det går att köra igenom en gång, men när spelet sen vill att jag gör om alltihop och letar efter alternativa slut, då säger jag stopp.

Jag är inte heller helt överens med de nya specialattackerna. Sten-sax-påse-systemet innebär att man aktivt måste byta vapen mot vissa fiender och det är väl bra i sig. Nackdelen är att man ibland möter flera generaler samtidigt som har olika preferens. Då kan de glatt hugga mig i ryggen utan att jag kan stoppa dem med fel vapen. AI:n har blivit förbättrad och mer aggressiv, men i gengäld har generalerna blivit fegare. Det händer alldeles för ofta att någon står och blockerar allt jag slänger på dem utan att slå tillbaka vilket bara drar ut på striderna ytterligare. Slutligen är jag inte förtjust i Storm Rush, en inzoomad superattack som inträffar nästan hela tiden så länge man använder rätt vapen mot rätt fiende. Med Storm Rush, EX-attacker, vanliga Musou-superattacker och så superversioner av Musou som man kan göra efter att ha byggt upp ännu en mätare, så bränner man av maxade attacker cirka tre gånger i minuten, och det blir nästan väl mycket.

Om du inte spelade (dig less på) Dynasty Warriors 7 och är sugen på att testa serien så är Dynasty Warriors 8 ett mycket bra ställe att börja på. Alla nya vapen är en stor fördel och den förbättrade grafiken (med undantag för Xiahou Duns superlarviga frisyr) är ett plus i kanten. Däremot kändes sjuan mer balanserat och bättre berättat. Nu blir nästa spel att se fram emot Xtreme Legends på Playstation 4, men jag tror inte att jag kommer att engagera mig i det särskilt mycket. Det behövs nog ett Dynasty Warriors 9 som är gjort från grunden för nästa generations hårdvara och som fräschar upp konceptet lite mer. Jag gillar fortfarande serien men i princip samma spel om och om igen blir oundvikligen enformigt i längden.

3/5

Lämna ett svar