Recension: Farming Simulator 2009

Man ska vara försiktig med vad man lovar. En diskussion ledde in på ämnet bisarra spel och Farming Simulator kom på tal. Jag nämnde att det skulle vara kul att recensera. En vacker dag dyker så Farming Simulator 2009 upp på mitt bord, och det är bara att sätta igång.

I Farming Simulator har jag ärvt en gård med hyfsade landytor och en uppsättning dugliga men rostiga maskiner, samt 12000 dollar på fickan. Det är allt jag får veta och tydligen allt jag behöver veta, för sen dumpas jag på gårdsplanen. Jag är en lönnfet karl i hängselbyxor. Spelet låter mig inte döpa mig men jag kallar mig Frans, av rebelliska skäl. Farmare Frans.

Framför mig står en traktor av modell Skrälle X, en rad stålmissfoster som jag misstänker har någon funktion, och så något jag förmodar är en skördetröska. Det är mycket realistiskt på så sätt, för precis som om jag skulle stå inför den situationen i verkliga livet har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till. Jag letar febrilt efter en manual som varken finns i fodralet eller på skivan. Jag trycker på alla knappar på tangentbordet och inget verkar hända. Jag suckar. Nåja, lite trial and error har väl aldrig dödat?

Jag sätter mig i traktorn och lyckligtvis finns det namn på redskapen. Jag kopplar på en ”cultivator” och kör några varv runt en åker för att ploga upp. Det visar sig att det var överflödigt, en ”cultivator” är till för att bryta ny åkermark. Nåväl, man lever och lär. Jag åker hem till gården och kopplar på en fröspridare. Majs låter som en bra idé. Jag åker i halvvingliga varv fram och tillbaka över åkern och upprepar sedan proceduren med konstgödsling. Jag har grymt roligt.

Vid det laget är klockan tolv och jag bestämmer mig för att utforska ön som fodralet lovade innehöll fyra kvadratkilometer yta och sevärdheter. I min traktor (30 knyck!) puttrar jag över till grannbyn och ser sevärdheten: en ko i betong. Här hittar jag också ett minispel: det går att hitta hundra PET-flaskor som ligger kastade runtom på ön och samla in dem till återvinning. Ett ädelt mål som jag genast tar till mig. En av flaskorna ligger till och med uppe på ett tak så jag måste hitta en trappa upp. Genialt!

Framåt kvällen återvänder jag och upptäcker att majsen redan har vuxit till sig. Realismen tog farväl men spelsuget tar över. Nu ska det skördas! Jag åker tre varv med skördetröskan i kvällssolen innan jag tröttnar. Lyckligtvis går det att anställa en klon av mig själv som kan ta hand om slavgörat. Jag kallar honom Dieter och lutar mig tillbaka medan han sätter iväg över åkern. Jag hinner laga mat medan han sliter på för några futtiga hundra dollar. När jag behagar sätta mig vid spelet igen är det bara att spruta över all majs till min väntande traktor, nu med tillkopplat släp. Jag sätter Dieter på att skörda nästa åker också; jag hoppas att den är min. Sen åker jag ner till hamnen och säljer alltihop. Se där, 14000 dollar för en stunds slit. Att göra: se till att Dieter för sjutton gubbar inte hör talas om ordet fackförening!

Vi upprepar det här några gånger, Dieter och jag, Frans. Jag lär mig snart det effektiva i att köra bredvid honom med traktorn och samla upp skörden direkt i släpet. Vi åker runt där på åkern i en komplicerad balett ackompanjerad av entoniga motorljud och iklädda hundra ton järn. Jag säljer en massa värdefullt korn till det lokala bryggeriet och kör som en galning genom folks trädgårdar. Lyckligtvis syns ingen till och mitt rykte går bara upp eftersom jag plikttroget pantar mina flaskor. Rätt snart har jag skramlat ihop över hundratusen dollar. Jag börjar misstänka att Farming Simulator är någon sorts tysk propaganda med avsikten att locka folk till yrket. ”Tjäna tiotusentals kronor på en eftermiddag tack vare pålitlig tysk teknik och billig svart arbetskraft”. Jag lyckas hitta maskinaffären och suktar runt bland traktorer, spridare och multiplogar. Snabbt bestämmer jag mig för en bättre traktor, en Fendt 614 (fråga mig inte om de här grejerna finns på riktigt) med framlastare. Till den kopplar jag en gaffel.

Framlastaren är extremt flexibel och går att justera i höjdled och vinkel. Jag önskar mig nästan en specialbyggd spelkontroll med två rejäla spakar för den rätta känslan. Det skulle inte förvåna mig om någon jeppe har byggt en redan. Tanken är att man ska hämta blombalar på blomsterodlingen och leverera dem till affären tvåhundra meter bort längs vägen. Jag provar det en gång, dödstrist. Istället rejsar jag en sväng i den oförklarligt placerade skateparken. Det finns inga skateboards i spelet, åtminstone inte utan moddar. Min Fendt klarar det galant men fastnar sedan i en skylt. Förbi åker zombiestirrande bilister som inte tänker tanken att hjälpa mig med mitt predikament. Jag krånglar mig loss med smart användande av hävstångsprincipen i min råstarka traktor, tack vare spelets oväntat solida fysikmotor.

Nu föds Evil Frans. Jag ska hämnas denna oförlåtliga brist på hjälpsamhet. Jag kör mot mötande trafik tills jag möter trafik. Zombien stirrar stint på mig men jag är orubblig. Jag kör in gafflarna under bilen och lyfter sedan upp fronten. Med exakt precision får jag bilen att balansera på baklyktorna och ger den sedan en knuff. Den står kvar. En lite argare knuff, så åker den i backen, på taket. Hämnden är ljuv. Jag åker hem till farmen igen där Dieter har misslyckats med att krångla sig runt min snitslade vetebana som jag sådde tidigare. Han förstår bara raka linjer, den tölpen. Jag avskedar honom och sätter mig i tröskan igen. Mot nya åkrar och nya äventyr.

Ja, Farming Simulator 2009 är tämligen begränsat, med ett fåtal aktiviteter man kan ägna sig åt och en grafik som möjligen hade varit het om spelet hette Farming Simulator 1999. Men samtidigt är jag nog sannolikt trettio år, trettio kilo och trehundra mil från den tänkta målgruppen för det här spelet. Och för publiken har det onekligen en viss charm. Det finns ett litet inslag av ”ett litet tag till, bara en åker till innan jag slutar” och kollar man online finns en dedikerad fanbas som släpper nya omgivningar att odla upp, nya redskap och nya, licensierade traktorer. Utöver karriärläget finns det också en rad specifika scenarion där man kan prova på spelets olika redskap och optimera sitt skördetröskerejsande. Att kalla det jordbruksbranschens svar på Gran Turismo är kanske att ta i, men trots aningen bristande realism och en del småbuggar (när jag försökte plöja upp min gårdsplan sjönk min traktor under marken och försvann) är det ändå smått underhållande. Och att köra gaffeltraktor var, faktiskt, betydligt roligare än motsvarande aktivitet i Shenmue, vilket inte alls är så pjåkigt.

Risken att jag kommer att spela den senaste utgåvan, Farming Simulator 2011, är nog däremot obefintlig.

Det här inlägget postades i 2/5, Recensioner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.