Vid allra, allra första anblicken liknar Fez den tidigare indieklassikern Cave Story. Retropixlar, chipmusik, SNES-känsla. I ungefär fem minuter. Sen händer det grejer. Helt plötsligt är det något av det fräschaste jag har spelat. Det blir Cave Story i kubik, bokstavligen. Det visar sig att varje liten pixel egentligen är en kub och genom att rotera världen får man ett helt annat perspektiv. Eller brist på perspektiv, för det är fortfarande en platt tvådimensionell värld och tornet som först stod långt bort visar sig nu ligga precis bredvid.
Låter det förvirrande? Det är det, till en början. Sen blir det ett pusselplattformsspel med en del hysteriskt knepiga men oftast geniala lösningar. Jag gillar att fokus ligger på att hoppa och klättra runt i en märklig värld, och att de enda egentliga farorna är att antingen falla för långt eller springa på enstaka uppenbara farligheter. Jag får lite känsla av Knytt, men Fez är alltså ordentligt mer komplext än så. Som om det inte vore genomtänkt nog bjuder också spelet på en massa hemligheter som bara kan lösas genom att knäcka de olika hemliga alfabet som finns. Här blir det plötsligt lite väl involverat för min smak, men onekligen är det imponerande.
Miljöerna är omväxlande och oerhört stämningsfulla. Jag trivs bäst i de soliga byarna och fyrtornsområdet, medan det är nästan fysiskt påfrestande att ta sig runt i kyrkogårdssektionen där domedagsmusik och åskknallar ackompanjerar klättrandet. En klar poäng också till kloakområdet som körs helt och hållet i en gulgrön Gameboy-palett och påminner rejält om de urgamla Turtles-spelen. Det är också packat med sköna detaljer och små söta djur som lallar runt, vilket gör spelet ännu mer levande.
Tyvärr lider det lite av samma problem som Castle Crashers gjorde: det är enormt ambitiöst men också enormt buggigt. Hela tiden småhackar spelet så fort ett nytt område ska laddas in eller när det råkar hända mycket på skärmen, och vid ett tillfälle hamnade jag i en dödlig loop där jag återupplivades ovanför ett hål. Dessutom har spelet en tendens att krascha i laddningspauserna. Ibland räcker det att ta fram Xbox-guiden för att spelet ska vakna till liv, men ibland är det rå omstart som gäller. Lagom ironiskt när det hände i spelets (i övrigt geniala) inledning.
Lyckligtvis brukar sånt kunna patchas bort, för i övrigt är Fez ett briljant spel. För mig har Xbox 360 mer och mer blivit en dedikerad Live Arcade-maskin, och det här är ytterligare ett exempel på hur man skulle kunna roa sig kungligt utan ett enda retailspel.
