Recension: Grand Theft Auto V

Det var några år sedan sist. Närmare bestämt nio, sedan jag senast härjade runt på Los Santos gator. Faktum var att det också var senaste gången jag överhuvudtaget spelade Rockstars gangsterepos, om man bortser från en snabbtest av Vice City Stories och ytterst lite Grand Theft Auto IV. Egentligen känns det lagom. Efter tre spel på raken var det akut förstoppning i open world-tarmen och jag var rätt less på hela grejen. Jag hade inte heller tänkt spela det här, men övertalades att testa. Och jag kan säga exakt när jag bestämde mig för att köpa det.

Jag var ute på vischan och åkte. Jag hade lämnat Los Santos bakom mig och åkte norrut. Långt i fjärran hägrade höga berg. ”Det måste vara bakgrund”, tänkte jag, men allt eftersom jag kom närmare såg jag att det faktiskt fanns vägar upp dit. Jag bytte mitt dåvarande vrak mot något smidigare – en strandbuggy modell Mad Max som jag hittade stående någonstans. Sen var det full fart uppför backen över stock och sten… och friluftsfolk. Polisen uppskattade inte det där och började svärma. All heder åt AI:n, men den tar inte hänsyn åt att vägen framåt är en grusstig, så uppenbarligen lyfte de in bilar till vägen ovanför, som sedan stormade hejvilt mot mig. Men med mitt överlägsna vridmoment ägnade jag mig åt hillclimbing medan poliserna blev stående eller, i gravt felberäknade satsningar, flög över bergskammen och ner på andra sidan.

gta5_01

Så får jag möte på en smal passage och backar åt sidan, medan polisen svänger höger och försöker blockera min väg men blir hängande över kanten. Självklart ska jag fram och knuffa på, men lyckas mickla fast fronten i polisbilen på någon vänster. Ner åker vi båda, men istället för ett eldklot på sluttningen slår jag i med däcken före och åker nästan lodrätt ner mot motorvägen hundratals meter längre ner, allt medan jag skrattar hysteriskt. Efter ett sista hopp över diket landar min misshandlade buggy på vägen, med skeva däck och läckande bensintank. Jag rullar in på närmaste mack, parkerar under ett tanksläp, och antänder sedan den läckande bensinen med ett välriktat (om än av Mythbusters motbevisat) skott. BOOM! Och sen är det bara att leta rätt på en ny buggy, för upp till bergstoppen vill jag.

Den här sortens spontana infall är när Grand Theft Auto V, och serien i allmänhet, är som bäst. Del fem är större än någonsin och samtidigt sjukt detaljerad. Omväxlingen är sanslös och fordonen, i den utsträckning jag kunde få tag på dem, är väldigt roliga att köra. Särskilt Franklin är rolig att köra med, då hans slow motion-förmåga tillåter en bättre precision i tajta lägen. Efter ett gäng timmar i San Andreas börjar jag få lite kläm på stadsplaneringen, trots att stan är gigantisk.

gta502

Trots det känns det som om uppdragen är det allra viktigaste i spelet. Historien kring de tre antihjältarna är välskriven, välregisserad och ytterst påkostad. Uppdragen är ofta åt det sanslösa hållet, som vilken modern actionfilm som helst. Däremot lider det fortfarande av en viss slumpmässighet: en biljakt kan sabbas av en godtycklig söndagsbilist som råkade komma i vägen. Visst, med lite bättre körning är man mer kapabel att räta ut situationen, men det skapar irritation när ens mål försvinner i fjärran. Att köra nattrace blir ibland en kamp mellan frustration och ren jävla tjurighet. Fast när man får göra om uppdragen och får en helt annan dialog på vägen är det ytterligare ett tecken på vart alla utvecklingspengarna har tagit vägen.

Och det tar liksom aldrig slut. Telefonkontakter, spontana träffar, aktiehandel, ett smärre internet, tv-kanaler, filmer (varav den italienska rullen är hysteriskt märklig)… produktionsvärdet är bortom all vett och sans. Ingen annan utvecklare bygger lika påkostade världar. Å andra sidan är det ingen annan utvecklare som kan ta fem år på sig med en oöverträffad budget heller, med tjugotals miljoner garanterade sålda exemplar. Och jag är också imponerad av hur snyggt det ofta är. Ljussättningen är briljant och sikten är nästan obegränsad, och trots det flyter det på utmärkt på min sex år gamla konsol. Att åka ut i havet (på jakt efter en tokrolig achievement) visar dels hur långt bort jag fortfarande kan se kusten, och hur tjusigt vattnet är. Och då har vi inte ens fått PC- eller nästagenerationsversionerna än. Jag måste också ge en eloge för radiokanalerna, där rockkanalen spelar en oemotståndlig blandning av gamla klassiker. Det fick mig till och med att springa och köpa ”Baker Street” på Itunes.

Skulle man mot förmodan tröttna på allt i huvudspelet så finns ju också GTA Online. Där har jag dock en stor nackdel. GTA-fanatikerna som har spelat oavbrutet sedan releasen sitter med sina helikoptrar och snipergevär och håller varenda gata under uppsikt. Med min gangster-Shaana (förstås!) kilar jag runt och försöker hitta en bil att ta skydd i, men så fort jag kommer i närheten av en annan spelare är det kört. Balansen är obefintlig och det känns hopplöst att ens försöka komma ifatt. Något som också stör mig är att alla mer exklusiva bilar och vapen är låst DLC, åtminstone om jag vill behålla grejerna efter att ha dött.

Ett annat, övergripande problem, är att Grand Theft Auto V har förlorat lite av känslan av spel, när det är så upptaget med att vara en simulator av allt. När jag spelar brukar jag utforska vilt. Det blir ett måste att lyckas klättra upp på ett otillgängligt tak (utan att fuska med helikoptrar), särskilt nu när kontrollen är relativt pålitlig och tillåter såna stuntmanövrer. Jag gillar också att åka ut på landsbygden och simma över hav, bara för att se vad som finns där. Och i praktiken är det mestadels kulisser, kanske för ett uppdrag längre fram. Förr i tiden brukade det belönas med något roligt vapen som låg och drällde. Eller som i Grand Theft Auto III, när man lyckades fixa till så det gick att hoppa över stängslet och stjäla en tank praktiskt taget i början av spelet. Allt sånt är bortlåst bakom en högre nivå eller DLC nu.

gta5_03

Mycket av spelet är också upprepning, för att fylla ut speltiden ytterligare. Att åka och bärga en bil eller jaga C-kändisar tillsammans med en paparazzi är kul första gången, men inte andra och troligen inte fler gånger heller. Ett ohyggligt stort innehåll blir ett självändamål, och precis som i Red Dead Redemption får jag närmast prestationsångest när jag ser hur många procent som är kvar på varje framgångsmätare.

Men så är jag inte heller riktigt målgruppen för det här. Jag uppskattar lite fria sandlådeäventyr då och då, men jag har varken tid eller lust att ägna resten av det här halvåret åt samma spel. Jag kan bara gratulera gangsterfansen, och fälla en liten tår över att det aldrig kommer att komma ett lika superpåkostat samurajäventyr. För då, mina damer och herrar, då skulle jag minsann vara den allra grymmaste med det fetaste svärdet.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, Playstation 3, Recensioner, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.