Definitionen av en klassiker brukar, i bokform, vara ”en bok som alla vill ha läst men som ingen vill läsa”. En bit in i Ico känner jag att definitionen passar perfekt. För Ico är en klassiker, det var banbrytande i både sin grafiska stil och med sin uppfräschade tolkning av Prince of Persia-spelbarheten by way of Tomb Raider. Ja, på samma sätt som Team Icos Fumito Ueda har sagt sig vara inspirerad av gamla spel som Another World, så har flertalet moderna spelskapare tagit inspiration från honom i sin tur.
Fast när jag missar en passage på grund av stökig kamera eller blir omkullslagen utan hopp om att lyckas rädda Yorda så känner jag onekligen att jag skulle vilja ha det hela överstökat redan. Även om grafiken håller oväntat bra för ett tio år gammalt spel och ljudet fortfarande är lika klockrent, så har spelkontrollen i den här typen av spel trimmats ordentligt på sistone och det känns lite väl styltigt ibland.
Men några timmar senare, när jag når spelets crescendo för att sedan kastas ner i djupet, är allt sånt där redan glömt. Ico är magiskt och mästerligt berättat, och slutsekvenserna är lika magnifika som alltid. Trots att jag har hört ”You Were There” hundratals gånger går det ändå inte att hålla tillbaka en tår när Ico slutligen lämnar slottet. Då känns alla irrationsmoment ovidkommande.
Shadow of the Colossus sedan. Då det släpptes var det definitionen av ambition. Överambition. Det fanns inte en suck att Playstation 2 skulle klara av alla avancerade grafiktekniker, och mycket riktigt gick spelet ibland i dryg diabildshastighet. I gengäld var det så mäktigt och fullkomligt unikt att det ändå satte sig djupt i hjärtat, även om jag sanningen att säga inte spelade klart det förrän ett bra tag senare.
Till skillnad från Ico där den största skillnaden i den här versionen var den högupplösta bilden, blir Shadow of the Colossus bättre rent spelmässigt, när man klart och tydligt kan se varje detalj på kolosserna och planera sin rutt, och när spelet inte går i tre rutor per sekund då det stampas och bökas som värst. Det har också blivit mycket smidigare att leta efter frukter och ödlor att göra sig starkare med, då de inte försvinner i något pixelflimmer när man rider förbi. Med spelets största svaghet eliminerad blir det en ännu bättre upplevelse.
Förutom att ha blivit högupplösta har båda spelen också fått sig ett 3D-läge, och det var så hett att jag kände mig tvungen att köpa en ny tv när det här paketet släpptes. Hur fungerar det då? Jag har testat med passiva glasögon på en LG-tv och överlag är jag mycket nöjd. Man tappar lite i upplösning och Shadow of the Colossus förlorar en aning av sin nyfunna smidighet, men i gengäld blir inlevelsen ännu bättre. I Ico är det tydligast i ljusare sektioner, särskilt utomhus. Då får slottet en ny dimension och de skuggiga fienderna känns betydligt mer påtagliga då de sveper framför kameran. Kugghjulssektionen (ni vet nog vilken) fungerar också betydligt bättre då det går lite lättare att bedöma avstånd, om det inte beror på att jag har kört den så många gånger.
I Shadow of the Colossus stänger jag av funktionen när jag bara rider runt och samlar kraft. Det är för stora miljöer för att ge en riktigt bra effekt. Men när det är kolossdags är det en helt annan sak. Från marken blir de mer verkliga och gedigna, och när man hänger och klänger långt upp i luften med en hårig axel i förgrunden och marken långt där borta nånstans är 3D-effekten lysande. Och mycket riktigt, flygturen ombord på koloss nummer fem är minst sagt spektakulär.
Förutom 3D-effekten, bättre framerate och upplösning är det här tämligen trogna versioner utan direkta förändringar (åtminstone för oss, båda spelen är baserade på PAL-versionerna som justerades en aning mot de amerikanska). Jag hade kanske hoppats på något mer extramaterial och trivia kring spelen, någon liten artbook eller så (som nu bara släpptes i extremt liten upplaga i Japan). Och det hade väl inte varit fel med ett kort smakprov av The Last Guardian?
Å andra sidan är det här mer eller mindre perfekta versioner av två enastående spel och det är svårt att tacka nej till ett sådant erbjudande. Inte sedan The Orange Box har vi fått så mycket kvalitet på en enda liten skiva, och skulle du någonsin vilja spela om Ico eller Shadow of the Colossus igen känns det som vansinne att utsätta sig för originalen nu när de här utgåvorna finns.
