Min Mariah fingrar på sin urringning som helt plötsligt tycks mycket mer välfylld, varpå en ström av muttrar och skruvar flyger mot min fiende, som har blivit magnetiskt laddad. Men Dio är för snabb och har redan flugit upp ovanför skärmen, och innan jag har hämtat mig landar han med en ångvält på mig. Han skriker sitt karaktäristiska ”WRYYYYYYYYYYYYYYYY” och slår sedan sönder ångvälten, och mig.

Det tar inte många sekunder förrän Bizarre i titeln får sin förklaring i det här spelet. Den ursprungliga mangan var någon sorts superhjälteparodi där de sex hjältarna mötte fiender med allt mer underliga krafter. Det gav Capcom en ursäkt att verkligen släppa loss, och sätta ihop ett fightingspel med figurer som får Darkstalkers att kännas konservativt. För de som har läst mangan (vilket i och för sig är försvinnande få utanför Japan) är det en fröjd att se hur alla märkliga attacker har anpassats till ett fightingformat. Resultatet är ett spel som är obalanserat, smått kaotiskt… men också vansinnigt kul.

Trots det har Jojo’s Bizarre Adventure det som är allra viktigast för ett fightingspel: en genuint solid spelkänsla. Det släpptes ungefär samtidigt som Street Fighter III och Street Fighter Alpha 3 och delar de spelens grundläggande spelmekanik. Utöver det finns många unika idéer som bara hade gått att göra i ett sånt här spel. Att många figurer slåss med separata Stands skapar nya möjligheter att programmera dem och anfalla från två håll. Karaktärer som Chaka och Mariah kan bli starkare under matchens gång och få det lättare att vända ett underläge. Hol Horse och Alessi kan rätt effektivt hålla en fiende på avstånd. Det brokiga figurutbudet har förstås sina nackdelar. Höken Pet Shop är praktiskt taget oövervinnerlig i händerna på en skicklig spelare. Trots att det bara finns tjugotvå figurer är många av dem varianter på det befintliga gänget. Men det finns ändå mer variation i det här spelet än i många med betydligt större rollistor.

Till den här nya HD-versionen har det tillkommit en möjlighet att spela med uppskalad grafik. För ovanlighetens skull fungerar det rätt bra, och effekten som skapar serieliknande streckad skuggning (på samma sätt som i Guardian Heroes HD) är riktigt bra. Men till slut valde jag ändå att gå tillbaka till originalpixlarna. Jojo är inte riktigt lika strålande som Street Fighter III, men det är fortfarande Capcom på höjden av sin pixelförmåga och det är synd att smeta ut sån perfektion. Efter att ha spelat det här spelet i åratal på Dreamcast är det trevligt att få bokstavligen knivskarpa bilder. Jag uppskattar också att spelet enbart körs i 4:3-proportioner av samma anledning.

Eftersom det trots allt rör sig om ett väldigt smalt spel är jag glad att onlineläget fungerar så pass bra. Även när jag möter japaner med halvdana anslutningar fungerar spelet bra, och det är bara någon enstaka match som har varit riktigt dålig. Till communityts försvar måste jag också säga att Pet Shop är underrepresenterad. Det är snarare en massa Dio, Mariah och Black Polnareff som dominerar. I övrigt är det ett ganska grundläggande onlinestöd, men det går i alla fall att ladda ner inspelade matcher vilket alltid är trevligt.

Det går också att aktivera blod (så att Dio slipper spruta mjölk när han sticker fingret i tinningen), men däremot kommer man inte runt de västerniserade namnen. Om det inte har framgått så baseras alla namnen på kända musiker, och i vissa fall valde Capcom att ta det säkra före det osäkra (som när de inte vågade kalla sin boxare för M. Bison). Varför Mariah Carey skulle stämma Capcom för att Mariah har samma förnamn är oklart, men hon fick bli Mahrahia i alla fall. Men det är en väldigt liten brist i en annars strålande konvertering och en minst sagt oväntad nyrelease. Jag älskar verkligen det här spelet. Det aningen långsamma tempot passar mig perfekt, och de varierande spelstilarna gör att man måste tänka på helt nya sätt inför varje match.

Jojo’s Bizarre Adventure är faktiskt del två i en serie. Det första spelet, Jojo’s Venture, var precis som Darkstalkers, Street Fighter Alpha och Capcom vs SNK mer eller mindre en prototyp eller en beta, medan uppföljaren fixade till spelkänslan och gjorde spelet komplett. Det är bara synd att serien aldrig fick sitt tredje, definitiva spel som polerade bort konstigheterna och fyllde på med ännu mera innehåll. Med tanke på hur bra det här är hade ett ”Third Strike” kunnat vara en av genrens absoluta höjdpunkter.