Efter Nintendos skamliga Metroid: Other M är det upp till Kirby att återupprätta mitt förtroende. Ett stort ansvar för en rosa sockervadd, men jag hade inte behövt oroa mig. Kirby’s Epic Yarn är nämligen helt fantastiskt.
Med tydlig inspiration från Little Big Planet har Nintendo och Hal gjort något helt nytt med Kirby. En Stephen Fry-imitatör läser den puttenuttiga berättelsen om hur Kirby förvandlas till garn av en jätteond (relativt sett) trollkarl och hamnar i en tygvärld inuti en strumpa. Där träffar han sin blå motpart, Prins Fluff, vilket innebär en väldigt välgjord tvåspelarmöjlighet. Anledningen till det innovativa upplägget är att Epic Yarn ursprungligen inte skulle ha varit ett Kirby-spel, men jag är rätt nöjd med hur det blev.
Då han består av garn kan inte Kirby suga upp fiender eller flyga längre, men i gengäld kan han piska ner fiender och svinga sig runt som värsta Belmonten. Det är ett bra byte, för även om jag diggar Kirby har jag aldrig riktigt gillat hans förmågor. Det gör plattformandet lite mer omväxlande och kreativt, mot tidigare där man bara kunnat justera sina hopp med lite flaxande.
Därmed inte sagt att Epic Yarn är svårt. Det är omöjligt att dö, det enda som händer om man faller ner i ett hål eller åker på dundersmisk av en boss är att Kirby tappar en del av sina poäng, som delvis går att samla ihop igen, à la Sonic. Men det gör absolut inget i det här spelet. Snarare hade det varit väldigt märkligt om ett spel bestående av garn och tyglappar hade varit elakt och oförlåtande.
Flera saker bidrar till att göra Epic Yarn oemotståndligt. Musiken, till att börja med. Det är fantastiska pianostycken mest hela vägen, som något Billy Joel hade kunnat komponera när han är på riktigt bra humör. Och så är spelet fullproppat av omväxling med olika former som Kirby kan anta, som blir små minispel. Till exempel kan han bli en jättetank, en grävmaskin, ett tåg som går på räls lite som i Kirby’s Power Paintbrush, små rymdskepp som åker genom shoot’em up-sektioner, och mycket annat.
Till en början bjuder varenda bana på nya förmågor och det ena briljanta musikstycket efter det andra. När jag spelar med en kompis blir det tokroliga plattformsupptåg som påminner mycket om det gamla Chip & Dale till NES. Det är nästan så att det känns som det perfekta plattformsspelet. Fast den andra halvan av spelet är inte riktigt lika inspirerad. Nyheterna dyker upp allt mer sällan och en del av musiken börjar upprepa sig. Fast det slutar med flaggan i topp då Kirby återvänder till ett tygifierat Dreamland med en massa klassisk musik.
Hela tyggrejen är fantastiskt välgjord och grafiskt sett är Kirby’s Epic Yarn strålande med massvis av smarta garnbaserade effekter. Det är allt jag önskade mig och lite till (tvåspelarläget hade jag helt missat). Kirby är och förblir världens coolaste sockervadd.
