Recension: Lightning Returns: Final Fantasy XIII

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då ett nytt Final Fantasy var en stor händelse. Då visste man att man skulle få ett nytt, spännande äventyr med helt ny handling, nya karaktärer och ett hett soundtrack av Nobuo Uematsu, men byggt på en välbekant och välfungerande grund. Låt mig säga så här: det var bättre förr.

Square-Enix tror fortfarande att vi alla är precis lika hopplöst förälskade i Lightning som deras producent Motoru Toriyama. Därför tyckte de att det var motiverat med ännu en uppföljare till det extremt oheta Final Fantasy XIII, som den här gången fokuserar helt och hållet på den rosahåriga antihjältinnan. Och det räcker inte med att hon har varit frontfigur två gånger tidigare och räddat världen lite i förbifarten. Nej, den här gången är hon bokstavligen Guds sändebud, på väg att frälsa en döende värld genom att göra en lång rad menlösa MMO-doftande sidouppdrag. Till råga på allt har man konstant en radiopartner som berättar vad som ska göras och annat nonsens man inte orkar lyssna på. Till ytterligare råga på allt är radiopartnern Hope, även känd som den mest irriterande rollspelskaraktären de senaste tjugo åren. Det har inga vidare förutsättningar, alltså.

Vilket är synd, för någonstans djupt inne i Lightning Returns finns ett helt okej spel. Det är riktigt snyggt, särskilt i de mestadels realtidsgjorda mellansekvenserna. Huvudpersonerna är sjukt detaljerade, vilket man visserligen får hoppas då man har använt dem i tre spel nu. Och stridssystemet som ligger till grunden för det hela är faktiskt rätt acceptabelt. Det är ungefär samma som i Final Fantasy XIII, där det främst handlar om att använda rätt tekniker tillräckligt intensivt för att slå omkull fienden och sedan passa på att följa upp med rejäl extraskada. Varje fiende har sina svagheter och det är ytterst viktigt att välja rätt. Något som däremot stör mig är att fienderna varierar extremt mycket i svårighetsgrad. Ett gäng överkomliga slembobbor kan följas av en mastodontdemon som har ihjäl mig på tre träffar.

Efter den första timmen öppnas spelet upp ordentligt och ger fem förslag på ställen att utforska, så därför är det svårt att avgöra om jag helt enkelt är för svag för det här stället eller om jag gör fel. Det blir extra frustrerande då spelet per definition är tidsbegränsat fram till att världen går under. Om man hamnar i en för svår strid är det kört i vilket fall som helst: oavsett om man väljer att fly eller blir besegrad (och automatiskt flyr) så går tiden lik förbaskat. Lightning kan sakta ner tiden eller tjäna in mer tid, men hela tiden finns stressen där att hinna med så mycket som möjligt, vilket är själva motsatsen till hur jag brukar vilja spela rollspel (ta reda på vart jag ska och sen gå till precis alla andra ställen först).

lightningreturns01

Hela tiden går det att skifta mellan olika kläduppsättningar med tillhörande vapen, som är helt utbytbara. I praktiken kan därför Lightning fungera som ett helt rollspelsgäng med tank, magiker och närstridskämpe i ett, samtidigt som hon får visa upp sig i diverse märkliga kostymer. Och här frågar jag mig återigen varför man inte bara helt enkelt gjorde ett spel med tre figurer. Varför måste Lightning vara precis överallt? Lightning är en opersonlig, trist, mumlande Cloud-wannabe. Om vi åtminstone hade fått spela som Sazh och Fang hade spelet kanske kunnat bli uthärdligt. Om vi hade fått ett helt nytt spel hade det kunnat bli ännu bättre. Men nu fick vi inte det, eftersom Lightning är den nya Final Fantasy-huvudpersonen. Och ja, hon kommer att vara med i Final Fantasy XV och finns redan i Final Fantasy XIV.

Kanske är jag femton år för gammal för det här. Kanske hade jag gillat det mer om jag kände mig full av ångest, älskade Pocky och hade Gackt som främsta förebild i livet (jag hade dock fortfarande hatat Lumina, den ohyggligt överspelande gothlolitan). Men så är det inte. Vi har vuxit ifrån varandra, Final Fantasy och jag. Och så länge Square-Enix envisas med att stoppa in Lightning i allt så kommer jag inte att spela deras spel. Så, nu vet vi var vi har varandra.

2/5

Det här inlägget postades i 2/5, Playstation 3, Recensioner, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.