Recension: Marvel vs Capcom 3: Fate of Two Worlds

Elva år har gått sedan jag med spänning petade in mitt sprillans nya importerade Marvel vs Capcom 2 i den nymodifierade Dreamcasten, i ett studentrum i Linköping. Det känns som en livstid sedan, när det snarare bara är en tredjedel. Jag gillade det extrema tempot och utbudet av karaktärer, men slutade spela när jag fick tag på Street Fighter III: Third Strike. Uppenbarligen gjorde inte alla det. Marvel vs Capcom 2 har förblivit ett av de allra mest populära fightingspelen all denna tid.

Då var Marvel vs Capcom ett experiment, hysteriskt välfyllt med praktiskt taget varenda figur som Capcom hade använt i sina olika spel, men också sjukt obalanserat och trasigt på väldigt många sätt. Capcom har lärt av misstagen och förfinat det. Del tre är betydligt mer strömlinjeformat och lättillgängligt, men behåller samtidigt tillräckligt av det förra spelet för att fansen ska känna sig som hemma.

Det blir jag kvickt varse när jag vågar mig ut i onlinedjungeln. Någon stackare vinglar runt och får snabbt däng av Hsien-Kos virvlande knivfingrar, men de allra flesta är riktigt vassa redan från start och ger mig hundratals nyanser av stryk. Och där har vi egentligen en brist. Trots att kontrollsystemet har förenklats är Marvel vs Capcom fortfarande extremt komplicerat, och det gör inga större försök att lära dig om du inte redan kan det. För en fullständig nybörjare kan alla figurer som flyger hit och dit, superattacker, snapbacks, luftcombos och så den nya X-faktorn göra att striderna är totalt oöverskådliga, och även för mig som vet vad som händer är det svårt att tillämpa allt tillräckligt snabbt.

Men om vi låter experterna stånga sig blodiga mot varandra online och fokuserar på den aningen säkrare hemmascenen är det ett strålande slagsmål. Eftersom det är så lättspelat kan ändå nybörjare snabbt komma igång och göra spektakulära grejer. Kan du bara utföra Hadoken-rörelser är du praktiskt taget fullärd. Ibland behöver du inte ens det, exempelvis är Amaterasu, varggudinnan från Okami, extremt effektiv genom att bara veva på med sina vapen. Med korta laddningstider och ett mycket tilltalande yttre är Marvel vs Capcom 3 perfekt för spelkvällarna.

Ensamma spelare har inte så värst mycket att hämta. Arkadläget består av en följd strider varpå du möter Galactus, en av Marvels absolut största superondingar. Efter en förrätt bestående av silverversioner av två skurkar (Dormammu, Akuma, Dr Doom eller Wesker) får vi slåss mot överskurken själv, och som seden bjuder är han en enorm vägg som tål en himla massa stryk men kan mosa dig med ett pekfinger. Det är cool skit de första varven men blir snabbt aningen enformigt, trots att spelet bjuder på lustiga små slutsekvenser för varje figur. Att She-Hulk spelar domare i ett mål mellan Miles Edgeworth och Phoenix Wright är förstås ordentligt skön fan service.

Ja, den biten har Capcom lyckats med till hundra procent. Detaljerna är genomtänkta in i minsta detalj. Segerkommentarerna är fyllda med referenser till respektive figurs ursprungliga spel eller serier. Bakgrunderna sjuder av liv. Musiken är sköna remixar av originalteman. Och både design- och ljudmässigt är karaktärerna strålande. Jag diggar Iron Mans dryga kommentarer och modulerade ”Proton Cannon”-skrik, hur Deadpool använder sin kopierade Shoryuken (som förekom en gång i serien), att Felicia får besök av sina kattmedhjälpare och att relativa doldisar som Nathan Spencer (Bionic Commando) och Amaterasu fått en chans här trots att deras spel inte gått sådär superbra. Och så är det förstås en extremt efterlängtad comeback för Haggar som vi har velat ha i ett fightingspel sedan urminnes tider.

Helt uppenbart är att Marvel vs Capcom 3 ett spel av sin tid och en sammanställning av vad som är aktuellt i de båda universumen. De gamla arkadhjältarna Captain Commando, Strider och Jin Saotome är borta, ersatta med ovan nämnda samtida doldisar. Street Fighter IV har fått representation av C. Viper. Dante var självskriven då han var som gjord för spelet till att börja med. Chris, Wesker och Jill är allihop tagna rakt av från sina senaste Resident Evil-äventyr. Och med stora Avengers-projekt på gång var det inte oväntat att några mindre heta X-Men fick stå tillbaka för Iron Man, Thor, Captain America och Hulk, medan de mest obskyra skurkarna från föregångaren (Spiral, Blackheart och Thanos) har ersatts av lika obskyra men aningen mer aktuella M.O.D.O.K., Dormammu och Super Skrull. Floppar som Fantastic Four, Ghost Rider, Punisher och Daredevil lyser med sin frånvaro, vilket troligen också är anledningen till att Gene från God Hand inte fick vara med, hur lämplig han än hade varit. Men trots omstuvningarna är det egentligen ingen jag saknar och de ofrånkomliga nerladdningsbara figurerna (Jill Valentine och Shuma Gorath i första omgången) kommer nog att fylla ut uppenbara glapp som Mega Man och Frank West.

Med ett så stort och varierat utbud av karaktärer kan det inte ha varit lätt att få till balansen, men ledordet har varit att alla ska vara övermäktiga. Varenda figur går att missbruka på ett irriterande sätt tills motståndaren lär sig att komma runt problemet. Därför kunde Capcom stoppa in de ökända Magneto, Storm och Sentinel praktiskt taget oförändrade (förutom att Storm har bytt om till den betydligt tristare moderna utstyrseln) utan att de, än så länge, är oövervinnerliga. Taktiker som att låta Arthur eller Hsien-Ko buffa upp sig och sedan fungera som ytterst effektiva och ostoppbara medhjälpare kommer säkert att reta gallfeber på folk framöver, och Dantes mångfald av attacker gör honom både populär och effektiv. Jag tänker inte göra misstaget att säga något definitivt om balansen i ett så här kaotiskt spel, men det känns ändå som att toppskiktet kommer att bli ordentligt mycket bredare den här gången.

Marvel vs Capcom 3 är ett krig, ett slagfält. Det erbjuder ett stort utbud av strategier och enheter, och det kräver enorm skicklighet för att genomföra sina planer. Att skapa ordning i kaoset och styra striden är en egenskap som jag avundas de riktiga proffsen. Precis som sin föregångare blir det ofta mer än bara ett fightingspel, och precis som då tycker jag ändå att Street Fighter passar mig bättre i längden. Men ändå… att sänka den allsmäktige Galactus med ett järnrör i nyllet är något som måste upplevas.

1 tanke kring ”Recension: Marvel vs Capcom 3: Fate of Two Worlds

  1. tv-spelare

    Bra recension som vanligt Mikael. Jag gillar faktiskt MvC3 men inte alls lika mycket som SSFIV av den enkla anledningen att det inte känns lika rättvist. Jag respekterar fortfarande spelare som blir bra i detta spel och jag ser att det behövs en hel del fördighet att spela det på en bra nivå men Street Fighter passar mig bättre. Jag är inte ett stort fan av fightingspel med tag-system då det blir lätt förvirrande men på samma gång gillar jag snabb fighting också likt Guilty Gear.

    Att få chansen att spela med favoritkaraktärer som Dante, Amaterasu, Ryu, Arthur, Wesker, Deadpool, Wolverine, Super Skrull och Spiderman gör detta spel underhållande för min egen del. Jag ångrar inte mitt köp.

Lämna ett svar