Night in the Woods blev för mig två kvällar i soffan, men det var minst sagt kvalitativa kvällar. Det släpptes ursprungligen för ett år sedan, men den våren var så späckad med spel att jag inte ens märkte det. Nu dök det istället upp till Switch, så jag passade på att dryga ut spelutbudet lite.
Spelet kretsar kring Mae, en tjugoårig tjej som avbryter sina högskolestudier för att återvända hem till den sömnig småorten Possum Springs i Mellanvästern. Varför hon gjorde det återstår att se, men inledningsvis handlar det om att utforska omgivningarna. Det är en ganska välbekant upplevelse när Mae reagerar över folk som har flyttat ut och butiker som har stängt. Hon tar snart kontakt med tre av sina barndomsvänner som blivit kvar.
Här börjar ett ganska annorlunda äventyrsspel. Det påminner väldigt mycket om både klassiska peka-klicka och mer moderna tolkningar som Shenmue och vardagsdelarna av Persona. Men det finns ingen som helst hantering av föremål och bara ett fåtal pussel. Istället är det en del plattformande och en väldig massa pratande med de mer eller mindre märkliga personligheterna som bor där. Jag märkte snabbt att det lönar sig att hoppa runt på taken och träffa folk. Sakta men säkert får vi lära känna Mae och lista ut vad som har hänt, och samtidigt upptäcka hennes relationer till sina vänner.
Det här hade kunnat vara oerhört trist om det inte vore för en fantastisk dialog, som mejslar ut knivskarpa karaktärer. Mae själv har en besvärlig och våldsam bakgrund och tenderar ibland att återfalla i slentriankriminalitet. Hennes hyperaktiva bästis Gregg jobbar på snabbköp och har ett förhållande och en lägenhet med den lugne och stoiske Angus. Hennes bästa tjejkompis Bea sköter sin pappas affär och stör sig på att Mae aldrig verkar växa upp. Medan Maes problem börjar ta form är det relationen till de här personerna som håller henne nere på jorden, och de huvudsakliga valen handlar egentligen mest om vem man ska umgås mest med under tiden.
Det blir alltså egentligen ett ganska linjärt spel, men med många möjligheter till sidospår. Jag upptäckte överhuvudtaget inte många sekvenser som andra hittat. Det finns också en del sidosysslor att pyssla med, som dyker upp naturligt allt eftersom mer av staden blir tillgänglig (det repareras och renoveras en himla massa). Det mesta resulterar i ganska enkla minispel men bland de mer påkostade finns dels musikspelsekvenser där gänget tränar med sitt band (starka Scott Pilgrim-vibbar där) och dels ett Zelda-liknande minispel som Mae och Angus sysslar med emellanåt.
Som synes är presentationen enklast möjliga med måttligt animerade djurfigurer, lite som en blandning av South Park och Parappa the Rapper. Trots det är stämningen utmärkt, tack vare massvis av små detaljer i omgivningarna och ett jättemysigt soundtrack. De enda bristerna är en del återkommande, sega moment och en hel del springande fram och tillbaka. Det känns som att det hade kunnat vara en kvalitativ miniserie och har ibland vibbar av The Goonies eller kanske Stranger Things, fast med ett vuxnare tema och betydligt mer filosoferande. Det innehåller alltså inte så värst många timmar för sina 200 kronor men kvalitet är alltid viktigare än kvantitet för mig.
