Jag tror inte att man kan beskylla finska Housemarque för att vara särskilt nyskapande. Deras debuttitel till Playstation 3, Super Stardust HD, var inte bara en nyversion av ett av deras ursprungliga spel från Amiga-tiden, det spelet i sig var också en klon av Asteroids. Xbox 360-golfaren Golf: Tee It Up var mer än lovligt likt Everybody’s Golf. Och Dead Nation var en hybrid av praktiskt taget varenda uppifrån-shooter någonsin kryddad med Left 4 Dead. Ja, till och med innan de blev Housemarque gjorde de det tekniskt strålande men rätt menlösa Elfmania, en Street Fighter-variant med spetsiga öron.

Därför är det ingen överraskning att Outland har en extremt tydlig härkomst. Det är Flashback blandat med Castlevania: Symphony of the Night blandat med Ikaruga med grafikstilen från Patapon. Ungefär. Men att avfärda det där vore orättvist. Housemarque må plocka idéer hejvilt men för det första: de plockar från fantastiska spel. Och för det andra, de gör det med en teknisk expertis som är makalös.

I Outland får vi följa en anonym hjälte som avtecknar sig i siluett mot en drömsk bakgrund. Annat än att han är utvald framgår inte, men helt klart har han hjältepotential med ett precist och elegant rörelsemönster. Vägghopp är alltid ett plus i mitt tycke och här vägghoppas det för glatta livet redan från start. Vägen går genom vackra, övergivna ruiner med enstaka fiender. Tack vare en solid spelkontroll är det en ren glädje att spöa fiender till vänster och höger. Men ännu har spelet inte börjat.

Nej, det är när man får kontroll över ljus och mörker (blått och rött, för att vara mer tydligt, vilket är taget rakt från Ikaruga) som spelet sätter igång på allvar. Med en knapptryckning byter man färg vilket påverkar allt. Fiender kan bara besegras om du har motsatt färg, och även plattformar och andra hinder påverkas. Lägg sedan till en riklig mängd kanoner som spyr ur sig skott i hypnotiska mönster och plattformsversionen av Ikaruga är ett faktum.

Det är lite knepigt, särskilt tills man har vant sig, och Outland hade kunnat bli ohyggligt svårt om det inte vore för att bandesignen är strålande. Oftast går det naturligt att skifta mellan färgerna och kryssa mellan skottkaskaderna. Ibland får man kasta sig ut i tomma intet för att undvika en attack, skifta färg i luften och sedan landa säkert på en nyaktiverad plattform. Inte sällan får jag stanna till och pusta ut och fundera på hur i hela friden jag lyckades med det jag just gjorde.

Till det kommer en varierad och kul fiendeflora. De flesta fienderna lär man sig snart hur man handskas med men andra kräver fingertoppskänsla. Det trappas hela tiden upp och när spelet slutligen, på de sista banorna, låter alla fienderna skifta färg om vartannat blir det rejält klurigt. Sen har vi också fem fantastiskt väldesignade bossar som, förstås, bygger på en kombination av klättrande, färgskiftning och välplacerade attacker. Det enda jag har att gnälla på där är att bossbanorna kan vara rätt långa och dör du i sista fasen får du börja om från början.

Några petitesser finns i banupplägget. Det finns en himla massa världar att besöka men inte teleportrar till alla, vilket gör det lite omständligt att återvända senare för att leta rätt på bonusar man har missat eller som man, på typiskt Metroid-manér, kan få tag på nu tack vare nya förmågor. Jag blev tvungen att tillgripa en guide för att leta rätt på de sista.

Men förutom det är Outland ett magnifikt spel med en minst sagt fräsch blandning av några av spelvärldens smartaste designlösningar, och för bara 800 Microsoft-pengar för 6-8 timmar av plattformsös är det ett rent kap. En fantastisk design och ett strålande soundtrack med trolsk musik kompletterar den närmast perfekta spelkontrollen. Då har jag inte ens kunnat prova coop-banorna eftersom, som i många andra nerladdningsbara spel, spelarbasen är sorgligt liten. Jag hoppas innerligt att Outland når den framgång det förtjänar både på Xbox 360 och på Playstation 3 där det släpps så fort Sony har fått igång servrarna igen, för det här är nog banne mig något av det roligaste jag har haft i år!