Recension: Persona 4 Golden

Det finns en ganska klar anledning till att japanska rollspel är i kris och helt och hållet har fallit bort från mittfåran. Dels beror det förstås på att marknaden inte är intresserad av den typen av spel, men det beror också på att japanska rollspel har en identitetskris och har haft det hela den här generationen. Det här har delvis också drabbat västerländska rollspel, där giganter som Elder Scrolls, Dragon Age och Mass Effect bara med god vilja kan klassas som rollspel längre. Det är helt enkelt inte hippt med grundfärdigheter, elementsvagheter och magipoäng.

Redan 2009 var Persona 4 en frisk fläkt på ett gammalt format bland alla svaga nästagenerationsrollspel, just för att det sket högaktningsfullt i trender och produktionsvärdeproppade trycka-X-rollspel. Det var en gammaldags dungeon crawler med dragbaserade strider, ihopkopplad med en visual novel som understödde karaktärsutvecklingen. Men då kom det på sluttampen efter en rollspelskavalkad med Final Fantasy XII och Suikoden V, så även om det var briljant var det inte lika relevant.

År 2012 är Persona 4 tillbaka, både bättre och viktigare än förut. Lite oväntat har det blivit galjonsfiguren och det sista stora hoppet för Vita-plattformen. Konverteringar är ju egentligen inget man blir riktigt till sig för, och de brukar beskyllas för att ha sänkt Playstation Portable. Men faktum är att Persona 4 passar utmärkt i bärbart format. Jag skulle vilja påstå att det är bättre.

Spelet följer huvudpersonen Yu Narukami (han hade ursprungligen inget officiellt namn förrän animen släpptes) och hans vänner som blir inblandade i en mordgåta. Persona-konceptet påminner en hel del om Jojo’s Bizarre Adventure, med mer eller mindre spejsade gestalter som skapas utifrån användarens psyke. Tack vare den här kraften kan gänget bege sig in i den skruvade världen inuti en TV och rädda de som har kidnappats dit.

Många japanska rollspel har väl uttänkta system för att bygga upp karaktärernas styrka, men Persona är rätt exceptionellt med sättet som det görs. Huvudpersonerna är trots allt gymnasieelever och följer ett strikt schema där skoldagen tar upp mycket utrymme och det är först på eftermiddagen man kan umgås med sina kompisar. Att hacka monster i TV-världen är bara en del av karaktärsutvecklingen, men för att skapa starka Personas är det minst lika viktigt att lära känna folk och på så sätt knyta sociala band som öppnar upp fler färdigheter.

Man ägnar därför väldigt mycket tid åt karaktärerna i spelet och det är den i särklass främsta styrkan i Persona. Yu själv är förstås en relativt tam figur men det finns gott om utrymme att rollspela utifrån de val man gör. Jag valde till exempel att charma in mig hos den ljuvliga Yukiko, men jag är väldigt förtjust i både Yosuke och Kanji. Yosuke är urtypen för ”bästa kompisen”. Han är rolig, småklantig och desperat på jakt efter tjejer. Kanji, däremot, är oväntat mångbottnad. En ung tuffing som inte vågar närma sig någon och som har komplex för sina ”tjejiga” egenskaper, och han bjuder på många av spelets största gapskratt.

Den västerländska versionen av Persona 4 Golden är helt på engelska, men jag tycker att det fungerar strålande. Skådespelarna är briljanta allihop. Chie har fått en ny röst men jag har glömt hur hon lät förut och har inga problem med henne här. Till och med alla japanismer med sensei hit och senpai dit passar in i sammanhanget.

Rent grafiskt är Persona 4 helt klart ett Playstation 2-spel, men presentationen med knivskarpa porträtt och flådiga färgrutor passar perfekt på OLED-skärmen. Det gör att det oftast känns riktigt elegant. Men musiken är också en höjdare. Den gamla stridsmusiken har fått sällskap av en ny, lika trallvänlig popdänga, som används i situationer där man inte lyckats få in första attacken på fienden. Jag gillar förresten också den funktionen som gör att striderna känns involverande från start, lite som Active Reload i Gears of War, för att dra en märklig parallell.

Ja, Persona 4 är genomtänkt på alla sätt och stridssystemet är briljant. Det bygger väldigt mycket på att läsa ut fiendens svagheter och undvika att bli träffad av ens egna. De flesta striderna avgörs på ett drag, förutsatt att man är förberedd med rätt elementkrafter. Jag ogillar att det automatiskt tar slut om huvudpersonen dör, vilket ibland händer med en felriktad Mudoon-magi. Men de olika svårighetsgraderna erbjuder verkligen allt från ren lekstuga (för att bara se handlingen) till ett riktigt, riktigt svårt spel där man måste optimera varenda steg.

Vita-versionen har några nyheter, ett gäng nya Personas att använda och några nya karaktärer att lära känna, inklusive den smått bipolära damen Marie. Det har en rejäl uppsättning ”extramaterial” där man kan kika på musikvideor, trailers och film och musik från spelet, samt även ett påkostat quiz där hjältarna får tävla i kunskap om spelmekanik och smådetaljer. Det finns också en funktion för att söka hjälp hos andra spelare i TV-världen och även kunna se hur andra har valt att tillbringa sin dag, en funktion som påminner om opinionsundersökningarna i Catherine i all enkelhet. Men det är inte de som gör spelet bättre än sin stationära motsvarighet.

Nej, som Persona 4 är uppbyggt är det verkligen perfekt för bärbart spelande. Ibland är det långt mellan de förbestämda händelserna och det finns massvis av olika saker att ägna sig åt. Det går utmärkt att hänga med kompisarna några dagar eller springa in och nöta monster i några timmar, eller några minuter. Det kan vara långt mellan sparmöjligheterna ibland men med sovfunktionen på maskinen är det bara att stänga ner och fortsätta senare. Hade det varit lite mer barnvänligt (och exklusivt) hade det här kunnat vara Sonys motsvarighet till Pokemon.

Persona 4 Golden är med god marginal det bästa spelet till Playstation Vita just nu. Det är lite ironiskt med tanke på stigmat kring konverteringar. Att det inte är släppt i Europa än (tack vare Zen Uniteds berömda seghet) är inget större hinder, tack och lov, och det borde inte hindra dig heller. Min kärlek till det här spelet är lika stark som den mellan Yu och Yukiko. Vem, Rise? Nej nej, jag vill bara ha henne för hennes Social Link, jag lovar…

Det här inlägget postades i 5/5, Import, PSVita, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.