Jag måste erkänna att jag var tveksam inför Portal 2. Jag menar, Portal var genialt i sin enkelhet och just därför. Det var kliniska vita salar, GlaDOS bisarra snack och så en briljant vändning som mestadels var ihopsatt av rekvisita från Half-Life 2. Att utveckla det här konceptet till ett fullskaligt fullprisspel var riskabelt. Men jag skulle inte ha tvivlat på våra överherrar Valve. Portal 2 är allt som Portal var, fast ännu bättre, ännu mer polerat, ännu roligare, ännu smartare och ännu snyggare. Istället för att försöka bortförklara ettans lågbudgetdesign får den en självklar förklaring och likaså får det faktum att Portal 2 är betydligt mer varierat.
Det är förstås ohyggligt svårt att beskriva Portal 2:s storhet utan att berätta precis vad som gör det så strålande. Jag hade knappt följt spelet sedan premiärvisningen förra året och därför var allt en överraskning för mig. Jag tänker inte förstöra spelet för dig. Låt mig bara konstatera att de nya personligheterna är minst lika roliga som GlaDOS och att dialogen (eller, mestadels, monologen) är den bästa sedan… ja, jag har svårt att hitta något att jämföra med. Skådespelarprestationerna är hur som helst makalösa och enbart som komedi är Portal 2 i toppklass. Jag skulle kunna lista hundra klockrena repliker rakt av, det är ingen hejd på dem.
Men även om det är ett dramatiskt komiskt äventyr är det också ett pusselspel, och pusslen är förstås ännu klurigare än någonsin. En rad nya funktioner öppnar nya möjligheter och sätt att tänka. Det här är ett sånt där spel som sätter sig på hjärnan, precis som Tetris eller Bombastic kan göra om man spelar dem för länge. Särskilt eftersom man sällan spelar Tetris i femtimmarsessioner. Efter en kvälls intensivt spelande funderade jag förstrött på vart i rummet jag skulle kunna sätta en portal och vart jag då skulle kunna ta mig. Jag konstaterar att hyllan runt min monitor är vitmålad. Och det här är Valve medvetna om. Hur det absolut sista ögonblicket i spelet är upplagt är ett klart bevis på det.
Om det finns brister är de ytterst få. Jag kan tycka att spelet möjligen skulle må bra av att vara lite kortare. Vid vissa tillfällen kände jag ”men snälla, inte ännu fler pussel”, delvis på grund av ovan nämnda fenomen. Vid andra tillfällen tänkte jag i och för sig ”bara ett pussel till” genom ungefär tio rum innan jag äntligen lyckades stänga av. Det finns också ställen, särskilt utanför de ordinarie pusselrummen, där jag satt fast alldeles potatis för länge eftersom det är svårt att lista ut en väg till slutet när man inte ens ser var slutet är.
Om det bara var huvudäventyret (som jag inte tänker berätta hur långt det är) skulle jag vara nöjd bara där och utse det till ett klart favoritspel. Men sen valde Valve att stoppa in ett fullfjädrat sidoäventyr också. Nog för att de inte är främmande till fräscha perspektiv (minns till exempel Opposing Force, Blue Shift och Decay), men med portalgevären öppnas helt nya möjligheter. Att göra en co-op-kampanj som är kopplad till huvudhandlingen men ändå fristående gör att spelet i praktiken blir dubbelt så långt, fast med omväxlingen att ha en partner att spela med. Att man kan spela split-screen på samma konsol är en välkommen bonus i dessa dagar, men att det går att spela två spelare varav den ena spelar på PC och den andra på Playstation 3 är en högst efterlängtad funktion som jag hoppas sprids vidare. Att slippa splittra upp spelarbasen och bli sittande med formatet som ingen spelar på är ett viktigt steg för branschen, och förhoppningsvis kommer även Xbox 360-versionen att haka på nästa gång. Kanske i Left 4 Dead 3?
Här skulle man kunna avsluta med någon sorts ”om du gillade X så måste du verkligen spela Portal 2”. Men det är enklare än så. Du måste verkligen spela Portal 2.
