Recension: Rayman Origins

Galen briljans kan vara uttröttande i större doser. Det märkte jag när jag skulle spela igenom Rayman Origins med en kompis i mellandagarna. Vi plöjde oss fram i god takt genom Michel Ancels fantastiskt fantasifulla värld, svingade oss från hjälpsamma blåa blobbar, tacklade jacuzzi-badande kabanosser och mejade ner en hel bataljon arga pippifåglar flygande på en jättemygga. Det kändes som det bästa plattformsspelet på väldigt länge. Tills vi nådde det vi trodde var slutet och upptäckte att vi hade hälften kvar. Då orkade vi inte mer.

På sistone har Playstation Vita-versionen av Rayman Origins varit en trogen kvällskompis, några banor åt gången. Ett lite mindre format men tack vare den gudabenådade OLED-skärmen med klockren svärta blev spelet minst lika vackert, och spelkontrollen är förstås mestadels fläckfri. Jag säger mestadels, för till skillnad från Mario och Mega Man placerar sig Rayman lite mer åt Sonic-hållet när det gäller precision. Ofta går det ohyggligt snabbt och tack vare väldesignade banor studsar man instinktivt mellan väggar och svingar sig dit man ska, men vid enstaka tillfällen sänks tempot. Då måste man helt plötsligt börja tänka på millimetrar och att röra sig i exakt rätt ögonblick. De passagerna och även de smått frustrerande jaktscenerna, som bygger precis lika mycket på trial & error som i Beyond Good & Evil, är små men betydande irritationsmoment i ett annars lysande spel.

Jag nämnde designen som hela tiden imponerar, men musiken är också fantastisk. Jag diggar loss till de piñatabankande Mexiko-rytmerna, de mässande djungelkörerna, de trallande vad-det-nu-är-för-nåt-grejerna på vattenbanorna som för tankarna till Loco Roco (dingalingaling-aling), och den stundtals episkt storslagna musiken. Ja, det är en fröjd för både ögon och öron att spela. 1080 undersköna p av underbara handtecknade sprites och bakgrunder.

På det här formatet hade jag större framgång och tog mig sakta men säkert fram mot slutet. Men där stöter jag plötsligt på det där förhatliga otyget som Super Mario 64 och Super Mario Galaxy hittade på. För att få slåss mot spelets bossar måste jag samla på mig en godtycklig mängd godtyckliga rosa blobbar genom att hitta fler hemligheter, plocka mer poäng, ja i allmänhet spela spelet igen fast ett snäpp bättre. Där tappar jag tålamodet. Jag har inget emot time trials och hemligheter som ytterligare förlänger livslängden på ett redan fullproppat spel, men när det blir ett krav för att få se den sista biten blir jag lite tvär.

Det är väl å andra sidan det som hindrar spelet från att nå maxbetyg, för det här är verkligen enastående och flerspelarversionen på konsolerna är sjukt beroendeframkallande. Det gäller som sagt bara att ha lite uthållighet och gärna också möjlighet att varva med något trist och verklighetstroget efter en överdos av Raymans nerknarkade värld.

Det här inlägget postades i 4/5, Playstation 3, PSVita, Recensioner, Spel, Wii, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.