Jag har spelat det förut, bit för bit. Remember Me är inte originellt. Den klaraste parallellen är Beyond Good & Evil – fransk utvecklare, kvinnlig huvudperson med jacka/top/byxor-kombination, konspirationstung handling, arenastrider och en sjuhelsikes läckert designad värld. Men det kryllar av likheter – Assassin’s Creed, A.I., The Matrix, Bioshock, Flashback, Portal, Mirror’s Edge och praktiskt taget varenda modernt spel som envisas med att ha en guide som via radio berättar vad du ska göra.
Det som Remember Me gör är att baka ihop de här inspirationskällorna till en riktigt tajt helhet. Miljöerna är bland de mest trovärdiga jag har skådat sedan Half-Life 2, och packade till brädden och lite till med detaljer. Jag gillar inte karaktärsdesignen överlag, men det går ju att argumentera för att befolkningen helt enkelt har dålig smak. Vi är ju i Paris trots allt. Men Dontnod har hittat ett genialt sätt att kombinera spelbarhet med realism. Eftersom alla går omkring med en minnesmodul i nacken är det inte alls overkligt att skyltar mer eller mindre har avskaffats. Istället svävar augmented reality-displayer överallt och förklarar vad baguetterna kostar, hur långt det är till en plattform eller hur varm elden som blockerar vägen är. Jag gillar också den cyniska reklamen, de sarkastiska nyhetsrapporterna och de alltid närvarande droiderna som håller staden i rullning eller skjuter sönder inkräktande ”errorister”. Det jag möjligen inte gillar är den krystade framtidsvokabulären.
Att miljöerna är så fantastiskt sköna (och fyllda med storslagna Neo Paris-vyer när man kommer upp en bit) gör att plattformandet känns väldigt trevligt, även om det är rätt strömlinjeformat. Samma finurlighet gäller striderna. Jag stör mig lite på att det är 100% uppenbart när det är dags för strid – när man kommer ut på en öppen yta så kan du slå vad om din sista neo-läsk att det kommer att välla ut fiender från varje hörn – men jag gillar upplägget. Slagkombinationerna kan sättas ihop helt på egen hand utifrån vad du vill fokusera på – att göra skada, att hela dig själv eller att kunna använda specialattacker. Lite längre in i spelet blir det närmast ett pusselupplägg där fienderna i sig går ganska lätt att bara mangla ner, men där man måste använda dem som uppladdning för att komma åt rätt specialare. Jag gillar också de finurliga bosstriderna som verkligen testar om du har memorerat (ha!) allt du har lärt dig på sistone.
En annan sak som märks tydligast i striderna är det geniala soundtracket, som närmast blir en Lumines-liknande electrodänga, där tempot förändras utifrån hur det går och varje träff blir ett extra beat i melodin. Även utanför är musiken varierad men överlag strålande, med en kombination av filmiska stråkar och elektroniska störningar. Det är sällan ett spel har en så sammanhållen grafisk och ljudmässig design, och här är Remember Me klockrent. Ljussättningen i sig är djuriskt läcker, och det är sällan sånt är så anmärkningsvärt att man faktiskt reagerar.
Det är något alldeles speciellt med franska spel. De är sällan riktigt lika polerade som japanska eller engelska spel, men de har ofta en unik känsla som är svår att beskriva. Kanske finns det en koppling till deras starka seriekultur – de är vana vid visuellt berättande. Det blir som tydligast i de tyvärr alltför få minnesavsnitten, när Nilin hackar sig in i någons minne för att förändra deras agerande. Genom att ändra små detaljer i minnesflödet ändras det logiska slutet, och även om det handlar om trial and error i de flesta fallen är det både oerhört snyggt gjort och tämligen unikt.
Ja, på ännu en punkt har Remember Me likheter med Beyond Good & Evil. Det har fått måttligt höga betyg och många recensioner ser mer på bristerna (småbuggar och en sjaskig kamera) än på styrkorna, men det här är ett spel som kommer att hyllas (och även överskattas) i efterhand. Jade har fortfarande övertaget, men Nilin är en hjältinna som förtjänar fler äventyr.
