Recension: Rez Infinite

Rez var egentligen VR redan när det släpptes på Dreamcast för femton år sedan. Visst, det spelades på en gammal hederlig tjock-TV, men hela synestesigrejen byggde helt och hållet på inlevelse, för att inte tala om att konceptet att bryta sig in i virtuella världar i ett datorsystem var ungefär så Gibson som det kan bli. Sedan dess har det konverterats till Playstation 2 och Xbox 360, men man skulle kunna säga att Rez inte har varit komplett förrän nu. Nu har tekniken kommit ifatt Tetsuya Mizuguchis fantasier, efter en omväg via Child of Eden. Rez Infinite är VR. VR är Rez Infinite.

I grunden är det samma spel, med samma fem banor. Det är samma musik och samma polygonfattiga Dreamcast-miljöer, men också samma känsla där bild, ljud och den mullrande handkontrollen samspelar på ett alldeles unikt sätt. Det är dock inte nytt. Däremot ger VR bokstavligen ett nytt perspektiv på tillvaron. Man hänger fortfarande bakom sin figur, men närvaron gör att det blir mycket enklare att uppfatta vad som händer. Istället för att bara släpa runt siktet kan man snabbt se sig omkring och lokalisera fiender. Istället för att vrida sig runt manuellt görs det numera automatiskt, vilket gör det hela än smidigare.

rezinfinite_01

Resultatet är att det blir mer njutbart än någonsin, och jag hade inga problem att ta mig igenom spelet. De fem banorna och lite valfritt extramaterial håller inte ofantligt länge, men Rez är ett spel som kan spelas om och om igen.

Men utöver det gamla spelet finns också Area X, som är en separat upplevelse och i praktiken ett smakprov på Rez 2. Och där dumpas all gammal estetik och alla begränsningar. Istället för att alltid åka framåt kan man styra själv och åka dit man tittar. Och det hela ser fantastiskt ut. Med drag av Child of Eden exploderar skärmen i ett fyrverkeri av färger, och även musiken påminner om det tidigare spelet. Det är helt makalöst … och lika snabbt som det började tar det slut. Och jag vill bara ha mer.

rezinfinite_02

Rez Infinite är därför den bästa versionen av ett genialt spel, men tyvärr överskuggas det av vad det inte är: Rez 2. Mizuguchi fick mig att tveklöst springa och köpa en Kinect enbart för Child of Eden, och med facit i hand blev det ett förbannat dyrt spel. Här finns i alla fall potential för fler titlar, inte minst en riktig uppföljare. Fram till dess är Rez Infinite ett av de absolut mest självklara köpen till Playstation VR. Vilket är en lika stor hyllning till spelet som det är lite av en sågning av formatet.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, Playstation 4, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.