Recension: Rock Band 4

Som jag har längtat. Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Trots att genren kvävde sig själv så är och förblir det sanslöst kul med plastinstrument. Vare sig man tragglar expertspår med en ensam gitarr eller drar av pudelrocksdänga efter pudelrocksdänga med ett samlat band så är Rock Band lika med underhållning i högsta klass.

Problemet är ju att serien föddes och dog på den förra konsolgenerationen, och representerade en ganska rejäl investering. Många har köpt på sig hundratals låtar och förstås en eller ett par uppsättningar instrument (beroende på hur många man hann spela sönder). För att överhuvudtaget ha en chans att locka tillbaka de gamla fansen behövde Harmonix lyckas med något unikt – att bevara allt det gamla. Vi kan jämföra med Singstar, som utlovade att de gamla låtarna skulle gå att flytta över allt eftersom de blev tillgängliga. Med facit i hand fick jag över ett tjugotal låtar och sen har Sony inte släppt något nytt på åtta månader, så spelet är stendött och fullständigt meningslöst, och dess enda existensberättigande var att det gav mig ”Let It Go”. Activision skapade sitt förstapersons-Guitar Hero med en ny gitarr som ursäkt för att inte varken stödja gamla instrument eller gamla låtar, och märkligt nog verkar det fungera.

rockband4_01

Men Harmonix har gjort sin hemläxa, nästan i alla fall. Hunden åt upp en del. Och Sonys europeiska kontor är notoriskt sega med att släppa Harmonix-uppdateringar. Men trots det finns det, en månad efter lanseringen, ett tusental låtar att välja mellan. Alla låtar du ägde förut är gratis att ladda ner igen, och förutom enstaka titlar här och där är det bara själva låtpaketen från tidigare spel som saknas, och de ska preliminärt dyka upp i december. Det är inte perfekt, men det är skyhögt ovanför konkurrenterna och ett bevis på att Harmonix verkligen vill, även om de inte alltid kan. Ungefär samma sak gäller instrumenten. Att Xbox One-versionen behöver en adapter är en udda konsekvens av att Xbox 360 inte behövde det, men att de flesta instrumenten från både Rock Band OCH Guitar Hero fungerar är strålande. Mina gamla gitarrer duger utmärkt för basspelare och den gamla trådade Rock Band-mikrofonen kommer till användning igen. Jag stör mig dock på att Singstar-mickarna inte fungerar av någon anledning.

De nya instrumenten är solida, betydligt bättre än de ursprungliga jag hade, där gitarren dog nästan ögonblickligen. Trummorna har bättre dämpning och en metallförstärkt baspedal, men det är den nya gitarren som är stjärnan. Den är lättare och mjukare än Guitar Hero-gitarrerna och känslan i knapparna är jättebra. Det hade varit helt perfekt, om det inte vore för en irriterande bugg. Båda instrumenten tenderar att tappa kontakten då och då, kanske varannan timme. Det ska gå att åtgärda med en patch, men det kräver någon sorts ritual och att offra diverse smådjur till rockgudarna, för uppenbarligen räcker det inte att koppla instrumenten till en PC och köra uppdateringsprogrammet. Tills det här går att lösa direkt via konsolerna kommer jag att sitta och svära, vilket sänker stämningen på spelkvällarna rätt snabbt.

Själva spelet då? Även där syns tydliga tecken på att Harmonix har helt andra, mindre, finansieringsmuskler bakom sig nu. Rock Band 4 är nerskalat till det absolut minsta som går att acceptera. Inget träningsläge. Inget onlinespelande. Väldigt lite statistik och topplistor. Inga utmaningar fördelade på instrument. Jag måste dock påpeka att turneringsläget ändå är rätt trevligt. Som förut får man åka runt mellan olika städer och anta olika spelningar med olika upplägg. Ibland är det bestämda spellistor, ibland får man välja fritt (eller efter vissa kriterier som genre eller tidsepok) och ibland blir det omröstning. Det här är en ny funktion där alla deltagare får vara med och bestämma, vilket möjligen kan vara smidigare än att bläddra fram och tillbaka i hela låtlistan.

rockband4_02

När man väl spelar finns också en del nya finesser som höjer livekänslan. Man kan bli ombedd att byta ut låtar och köra extranummer, allt till publikens jubel. Publiken har också lärt sig sjunga igen – en funktion som ströks i trean för att ge plats för pianostämman men som fanns kvar i de gamla låtarna som nu är tillbaka. På tal om sång har också gamla låtar trimmats upp för att plocka fram stämsång där det är möjligt, vilket är en välkommen ansträngning. Men den enskilt största spelmässiga nyheter är gitarrsolona, som nu går att köra på fri hand. Istället för exakta noter får man allmänna riktlinjer för att behålla poängen, men det går att experimentera helt fritt. Med kombinationer av de tio knapparna (de ordinarie fem och de fem speciella soloknapparna närmare gitarrkroppen) går det att skapa riktigt maffiga solon, och med de olika specialteknikerna som att spela direkt på strängarna som en keytar kan man verkligen variera sig. Det låter ofta fantastiskt och bidrar till att väcka de där orealistiska gitarrgudsambitionerna. Jag menar, hur svårt kan det vara att göra det på riktigt?

Även om de flesta inbitna spelarna har ett digert bagage av låtar med sig så har Harmonix satt ihop en riktigt solid spellista direkt från skivan. De 65 låtarna kan förstås inte erbjuda några mängder av en given genre, men det är tillräckligt varierat för att alla ska hitta något, och framför allt är urvalet främst gjort för att få med roliga låtar att spela. Precis som att Rock Band 3 bjöd på flera låtar som passade perfekt på piano är det här spelets låtlista fylld av intensiva gitarrsolon. Jag kanske inte skulle lyssna på ”Metropolis Part 1″ i civila sammanhang men som utmaning är den utmärkt, och jag har hittat flera nya favoriter som den Mega Man-influerade ”Light up the Night” av The Protomen, 80-talsdängan ”The Warrior” av Scandal och ”Kick It Out” av Heart. Och även om ”Suspicious Minds” är lite menlös som rockupplevelse så är det nya arrangemanget fantastiskt. Överhuvudtaget lyckas Harmonix ofta mixa låtarna bättre än originalen, och återigen märks det att de är musiker i hjärtat.

Och som musikspel är Rock Band fortfarande oöverträffat. Men, och detta är ett stort men: finns det någon anledning att köpa Rock Band 4 när man redan äger Rock Band 3? Det är klurigare att svara på. Att förlora pianot var ett dråpslag, och jag är inte alls säker på att det någonsin kommer tillbaka även om Harmonix lyckas hålla spelet vid liv i några år till. Däremot kan jag inte nog understryka hur kul det är med solon, så till den grad att låtar utan solon direkt känns lite tristare om de inte har fantastiska melodier. Men det är lite mackligare att få ihop flera mikrofoner (var och en måste kopplas till en separat användare på konsolen) och det saknas som sagt flera spellägen. De lyckades få tillbaka egenskapade bandmedlemmar på bara några veckor, men det tyder väl snarare på att spelet inte var färdigt vid release. Den här halvfärdiga betakänslan genomsyrar hela spelet, och därför går det inte att riktigt älska det. Men skulle jag personligen gå tillbaka till Rock Band 3 idag? Nej, det är nog del fyra som gäller framöver. Och förhoppningvis blir det en dag det där sensationella spelet som det skulle kunna bli.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, Playstation 4, Recensioner, Spel, Xbox One och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.