Recension: Rocket League

Det är lustigt det där med tillfälligheter. Rocket League har blivit en dundersuccé, trots att det praktiskt taget är samma spel som det bortglömda Supersonic Acrobatic Rocket Powered Battle-Cars som släpptes till Playstation 3 för ett antal år sedan. Kanske det där namnet inte var så himla genialt? Men hur som helst, nu har det fått sin välförtjänta framgång, för Rocket League är nämligen smått magiskt.

Konceptet, om du tillhör de 99.999 procenten som inte spelade föregångaren, är enkelt: fotboll med radiostyrda bilar. En till fyra spelare per lag, in med bollen i motståndarlagets mål. Eftersom jag normalt varken bryr mig om fotboll eller motorsport kunde inte grundidén vara mindre intressant, men Rocket League går förbi allt sånt och sträcker sig längst in i gamernerven och släpper aldrig taget. Detta är nämligen fantastisk spelbarhet i sin allra renaste form. Bokstavligen enkelt att lära sig men ohyggligt svårt att bemästra. Din bil åker framåt och bakåt och boostar, så långt allt väl.

Men så kan man också hoppa, och styra bilen fritt i luften, och kombinera det med boost, och helt plötsligt (läs: efter lång och intensiv träning) går det att göra sanslösa bicicletas eller flyga över halva planen för att nicka bollen i mål. Det är samma grundläggande spelbarhet som gjorde klassiska titlar som Speedball och Sensible Soccer så oemotståndliga oavsett vad man tycker om sport.

rocketleague_01

Utvecklarna har också lyckats med bragden att göra spelet både snabbt och tajt. Att komma in i en match går på sekunder, och tack vare populariteten finns det alltid matcher att spela på alla nivåer. Och det är inget onödigt inställande eller fipplande i menyer. Att designa sin bil fixar man snabbt på sidan av. Men mellan matcherna finns ingen onödig dödtid. Tempot bidrar också till att mestadels hålla chatten via textmakron – smidigt och oftast civiliserat. Det går också supersmidigt att spela flera på samma konsol om man skulle vilja det.

Till råga på allt har man tagit succén på rätt sätt. Spelet har fått regelbundna uppdateringar och massvis av gratisgrejer, men alla tillägg är kosmetiska. Jag betalade gladeligen för att få åka runt i en DeLorean-tidsmaskin, särskilt med tanke på att spelet var gratis via Playstation Plus ursprungligen. Och det är inget som delar upp spelarbasen heller, utan alla kan fortsätta att spela tillsammans oavsett hur mycket man vill belöna utvecklarna Psyonix.

För belönas, de ska de! Rocket League är en frisk fläkt i ett år fyllt av fantasilösa uppföljare. Vilket kanske är ironiskt, med tanke på att Rocket League är en minst sagt fantasilös uppföljare. Men uppenbarligen är det en uppföljare till en missad klassiker, och ett av årets allra bästa spel överlag! Det behöver inte vara mer komplicerat än så.
5/5

Det här inlägget postades i 5/5, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.