Recension: Soul Calibur VI

Sex och ett halvt år. Så länge har jag aldrig varit utan ett nytt Soul Calibur, möjligen bortsett från den mörka tiden innan jag först spelade Soul Blade. I spelvärlden brukar det innebära en timeout, där utvecklaren överväger om det överhuvudtaget är värt att satsa igen. Därför är det ingen större förvåning att Soul Calibur VI är ett konservativt och försiktigt spel på många sätt.

Soul Calibur V gjorde samma misstag som många tidigare fightingspel: det satte handling framför innehåll. Namco flyttade hela historien tjugo år framåt med allt vad det innebar av slopade karaktärer, i praktiken enbart för att kunna ha med Patroklos och Pyrrha. Om de hade varit sensationella huvudpersoner hade det möjligen varit värt det, men istället blev både de och de andra nykomlingarna bara bleka kopior av gamla favoriter. Lyckligtvis var spelet spelmässigt strålande, men den strypta budgeten gjorde att det nästan helt saknade de enspelarlägen som gjort serien populär, och de stora massorna uteblev.

När de nu äntligen försöker igen så är det, märkligt nog, återigen ett spel med begränsad budget. Men den stora skillnaden är att Namco har prioriterat rätt på de flesta sätten. Istället för att experimentera med nykomlingar så har man tagit med praktiskt taget alla gamla favoriter, och det finns två hyfsat ambitiösa enspelarlägen att lägga tid på. Det finns mycket att säga om dem så låt mig berätta i tur och ordning.

soulcalibur6_05

Soul Chronicles är det huvudsakliga storyläget. Här börjar man med att spela den ”officiella” historien från Soul Calibur, där vi följer Kilik, Maxi och Xianghua på deras resa till Europa för att besegra Nightmare och hans anhang. Det var ju också det som officiellt hände, av alla tänkbara slutscenarion. När det är avklarat finns sedan separata historier för var och en av karaktärerna, och det trevliga här är att allt hänger ihop. Vi får följa Maxi innan hans kompanjoner dödades av Astaroth, vi får se hur Nightmare röjde runt innan den huvudsakliga handlingen och sedan hur han återvänder som Siegfried igen och blir helad av Sophitia, vi får en tydligare inblick i hur Ivy skapade sitt svärd och vi får till och med en blick bakom kulisserna där Zasalamel observerar historien.

Det jag verkligen gillar här är att vi får veta massor som tidigare bara stod i artbooks eller andra material, och som generellt inte ens fanns översatt. Liksom, i sitt slut så vände sig Astaroth mot sin skapare, till synes helt omotiverat. Nu får vi veta varför.

soulcalibur6_02

På vägen introduceras ett stort gäng sidokaraktärer som visserligen använder spelets karaktärsbyggarsystem men som åtminstone är snyggt ritade (av SNK-veteranen Hiroaki) och erbjuder mer sammanhang. I själva verket träffar ju spelets huvudpersoner inte varandra så ofta, så i gengäld blir det massor av banditer och andra NPC:er som man får banka ner.

Nästa stora del är Libra of Souls, som är en historia som utspelar sig parallellt med den huvudsakliga. Här introduceras Aval, en organisation som sträcker sig tillbaka till kung Arthurs hov, och som försöker återfinna och skydda Soul Calibur. Nykomlingarna Grøh och Azwel tillhör båda Aval men visar sig ha motsatta mål, och med din egenskapade karaktär blir du en avgörande faktor.

soulcalibur6_01

I Libra of Souls reser man runt på världskartan – och jag älskar det faktum att det faktiskt är den riktiga världen anno cirka 1586 – och följer handlingen eller springer iväg på egna sidouppdrag. Som ”the Conduit” har du förmågan att absorbera och stänga de dimensionella klyftor som öppnades av Soul Edge, men det finns också mycket annat att göra. På vägen träffar du på det etablerade gänget, som hela tiden följer sina respektive historier. Eftersom det du gör mestadels är hemligt från övriga så passar det ihop utan att ändra handlingen, men det ger också möjlighet att ytterligare bygga ut berättelsen. Här läggs också lite extra tid på de sidokaraktärer som Soul Chronicles presenterade, vilket ger dem ytterligare djup. Jag undrar bara lite smått varför man inte passade på att dryga ut utbudet med alla dessa färdiga och väldesignade varianter direkt i valmenyn? Jag hade gärna till exempel spelat med Plata istället för Talim.

soulcalibur6_03

Nästa stora del, karaktärsskapandet, fanns ju redan i Soul Calibur V och var påkostat redan där. Faktum är att det är i princip exakt samma karaktärsskapande den här gången, med precis samma delar som förut, minus en del som troligen kommer att säljas som DLC. Det enda som är nytt är huvudpersonernas nya utrustning, som går att använda rakt av, och några enstaka påkostade sidokaraktärers. Jag saknar fortfarande möjligheten att göra delar oförstörbara, för fortfarande tenderar de skapade karaktärerna att tillbringa den sista ronden i underkläderna. Sen undrar jag också varför man inte kan använda samma frisyrer på män och kvinnor. Det finns fler spännande långa frisyrer för männen, vilket är lite bakvänt, och jag hade gärna sett fler kortklippta tjejer. Trots begränsningarna går det ändå att skapa rätt mycket och tack vare flexibla texturer och stickers går det att göra massvis av detaljer.

Fast även här finns märkliga ogenomtänkta detaljer. Det går att testspela figuren och även flytta runt kameran och experimentera med att plocka bort klädlager, men det går inte medan man byter färg. Så det blir lite svårt att välja rätt färger på underskjortan när det är en plåtrustning i vägen. Sen kan man också dela ut sina figurer på nätet, men bara en åt gången. Dessa går att bläddra igenom slumpmässigt och spara ner, men först och främst måste du ha köpt loss alla låsta delar, och för att hämta dina kompisars så måste du först lägga till dem i din följ-lista (efter att ha spelat mot dem) och sen spara den figuren de delar ut, och vill du ha fler måste du vänta fem minuter innan du delar igen. Det är bara onödigt mackligt. Varför inte bara generera en kod eller nåt? Och så kan man inte kopiera sin karaktär från Libra of Souls utan måste återskapa den för att kunna använda samma i andra lägen.

soulcalibur6_08

Ett läge som inte heller ska underskattas är museumläget. Här presenteras samtliga huvudkaraktärer, plus en rad sidokaraktärer, plus allmänna begrepp i spelvärlden (Rock nämns i förbifarten som ”den store vite jätten”), men också rätt långa utläggningar om olika grupperingar i världen. Sen går det att låsa upp artwork från alla de tidigare spelen. Det här är återigen sånt som inte kostar någonting att utveckla och som tidigare bara fanns i artbooks, och jag uppskattar möjligheten att ha allt samlat direkt i spelet. Det enda som saknas är väl en högupplöst version av Soul Edge-introt. Däremot verkar det vara förberett för att även hämta in gammal musik längre fram. Allt detta och vi har inte ens kommit till själva spelandet. En sak som Namco åtminstone har tagit till sig är önskemålen om mer saker att göra.

I stora drag är det samma Soul Calibur som alltid. Horisontella och vertikala attacker, sparkar och blockering. Guard Impacts är lika användbara som alltid och superattackerna Critical Edge återvänder från femman men är nu ännu enklare att göra, och tenderar att lägga till ytterligare sisådär 15 procent skada varje gång du har mätare och får till en jonglering. Nytt är Reversal Edge, som låter dig absorbera ett par attacker och sedan kontra, vilket startar ett sten-sax-påse-läge där det gäller att göra rätt val. Men det finns mer djup än man först tror. Dels kan man även använda rörelser eller blockeringar, och dels har karaktärerna väldigt olika resultat av de här attackerna. Exempelvis kan Astaroth lätt slänga ut motståndaren ur arenan om han får till en B-attack i det andra skedet, men det innebär också att de flesta kommer att använda K mot honom. Sen är det förstås ett sätt för spelet att bli läckrare för nybörjare, men det behöver inte vara negativt.

soulcalibur6_07

Sen har spelet också fokuserat på Lethal Hits, som är en uppsättning kriterier där en attack kan göra extra mycket skada. Generellt innebär det att man belönas genom att spela ”rätt” och använda särskilda attacker i särskilda situationer, som att till exempel kontra en typ av attacker på ett visst sätt. En halvny grej är sedan Soul Charge, som har funnits i serien i olika varianter men nu blir mer tydligt. Istället för att använda en superattack kan du istället få tillgång till en uppsättning nya attacker som bara fungerar där. Dessutom står tiden stilla, vilket kan låta dig vända läget innan det är för sent. Till skillnad från Critical Edge- och Reversal Edge-funktionerna är Lethal Hits och Soul Charge något som gynnar mer hängivna spelare.

Resultatet blir ett snabbt, intensivt spel med många saker att hålla reda på, som ändå är lätt att komma in i. Grunderna fungerar ungefär likadant på de flesta figurerna och de flesta attackerna är enkla att göra. En liten brist här är att superattackerna snabbt blir enformiga och var och en verkar göra några attacker extra bara för att fördriva tiden. Men det är för tidigt att säga om de är onödigt kraftfulla. Det går också inte riktigt heller att säga hur balanserat det är, men hittills tycker jag att de flesta har något eget att komma med som gör det varierat.

soulcalibur6_04

Överhuvudtaget ligger fokus mer på unika finesser. Ivy har ännu fler avståndsattacker och sätt att teleportera sitt svärd, Zasalamel kan placera markörer på motståndaren som låter honom stoppa tiden, Kilik blir extra stark i sitt Soul Charge-läge men förlorar i gengäld hälsa, Yoshimitsu kan stjäla motståndarens supermätare, Mi-Na gör extra mycket skada om hon står på rätt avstånd, och så vidare. Jag tycker också generellt att alla är roliga. En fördel med ett lite mindre urval är att man hinner spela fler av dem, och jag gillar de flesta. Fortfarande är jag inget jättefan av Raphael eller Maxi, men det är värt att testa dem i alla fall. Siegfried förblir förstås favoriten men Seong Mi-Nas återkomst var efterlängtad och hon har massor att erbjuda själv, för att inte tala om att hennes stil är användbar till en hel drös av spjutbärande karaktärer. Gästkaraktären Geralt är också hyfsat kul att använda och jag uppskattar att andra kan låna hans stil, och jag ser fram emot att göra samma sak med 2B. Däremot hatar jag Azwel både som karaktär och att spela mot, och hans teleporterande slumpmässiga vapen är precis lika irriterande som när Necrid eller Algol gjorde samma sak.

Eftersom Soul Calibur VI återvänder till samma tid i historien som del ett är det förstås mestadels de gamla som återvänder. Det är bara några som saknas, framför allt Hwang som inte ens har ersatts av Yun-Seong, och Edge Master som borde ha varit enkel att stoppa in. Grafiskt sett bygger spelet på liknande teknik som femman vilket är en besvikelse men inte det viktigaste. Ljussättningen och upplösningen är så mycket bättre att det ändå, oftast, ser utmärkt ut. Något som däremot stör är den allenarådande sexualiseringen. Visst, det är inget nytt för serien men det känns tröttsamt och görs på ett så uppenbart sätt. Det är som om designern desperat har gått över alla tjejernas kläder med en sax för att klippa bort så mycket som möjligt och visa några centimeter hud till. Visst, killarna som allihop är dunderhunkar tappar också sina kläder och slåss ofta i underbyxorna till slut, men det blir extra olämpligt när det drabbar Talim. Hon är för fan femton, Namco! Ska man behöva ge henne vettiga kläder själv för att inte känna sig som ett pervo?

Med det sagt finns det en del inspirerade designval. Nightmare är coolare än någonsin med sin klassiska azurblå rustning toppad med en sliten mantel. Zasalamel ser också fantastisk ut. Hjältetrion Kilik/Maxi/Xianghua är allmänt förbättrad, och jag gillar detaljerna på Sophitias kläder även om hon är i desperat behov av en bröstplåt. Att Taki använder sin kroppsstrumpa till att visa upp en massa magiska sigill ger åtminstone någon poäng med den. Raphael är också tuffare än någonsin med sina brillor.

soulcalibur6_06

Jag var tvungen att testa Soul Calibur igen för att jämföra, och på många sätt känns det fortfarande som det bättre spelet, med mer omedelbar spelkänsla och en avsaknad av pauser med alla dessa specialattacker. Men precis som Soul Calibur V är Soul Calibur VI mycket nära det klockrena originalet. Det märks som sagt att man har snålat in på en massa saker och visst är det snålt att karaktärsbyggarläget har färre möjligheter den här gången. I mångt och mycket är det Soul Calibur V i 1080p med det ursprungliga karaktärsgänget. Å andra sidan var det precis vad jag önskade mig i flera år, och det är nog ett bättre sätt att locka tillbaka gamla spelare. Sen kan jag inte vara helt objektiv. Soul Calibur-spelen har alltid, om inte annat, fantastisk spelkänsla och spektakulära, lättspelade slagsmål. Jag kan lägga hur mycket tid som helst på att bygga favoritfigurer och sedan spela med dem online. Jag älskar all historik som finns inlagd i spelet, och nästan alla mina favoritfigurer är på plats. Det är med ett visst förbehåll, men jag lurar mig själv om jag försöker sätta något annat betyg.
5/5

Det här inlägget postades i 5/5, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel, Xbox One och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.