Den tredje versionen av Street Fighter IV är här, och det är inte utan att lite av den där gamla Capcom-känslan dyker upp igen. Lite Super Street Fighter II X: Grand Master’s Challenge – For Matching Service Turbo Dash EX Plus Alpha, om du förstår. Fast den här utgåvan har en skillnad mot tidigare varianter. Till att börja med går den att köpa som expansion till ett lägre pris, även om den också finns direkt på skiva. Och så är den, strikt taget, inte helt nödvändig.

Super Street Fighter IV släpptes till en början inte i arkadhallarna, utan det dröjde rätt länge. I gengäld stoppade sedan Capcom in fyra nya figurer och fixade om balansen en aning. Det var därför ingen högoddsare att även konsolspelare skulle kunna ta del av nyheterna, som tyvärr inte är så värst många.

Det mest uppenbara är förstås att vi har fyra nya ansikten att bekanta oss med. Bröderna Yun och Yang är förstås berömda från Street Fighter III, särskilt den äldre brodern Yun som dykt upp i en rad andra spel i efterhand. Här tillför de ytterligare lite III-krydda och båda två är roliga att spela med, även om Yun fortfarande känns onödigt överlägsen med ruggigt enkla kombinationer. Sen får vi Evil Ryu, som jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. Den här gången är han lite mer kreativ med ett riktigt brutalt utseende och ett par nya attacker, men hela ”Evil Snäll-Huvudperson”-grejen är fenomenalt uttjatad. Och till sist finns Oni, som är någon sorts Evil Akuma med drag av Gouken. Detta då utifrån perspektivet att Akuma i vanliga fall inte är särskilt aktivt ond.

Alla fyra har egna små berättelser, även om de inte tillför ett jota, men det är en snabbt överstökad distraktion från spelets huvudsyfte som är onlinespelet. Där kan jag snabbt konstatera att de flesta verkar ha uppgraderat redan. Det går fortfarande att hitta vanliga Super-matcher, även om de börjar bli färre, vilket är anledningen till att det inte är riktigt nödvändigt med Arcade Edition. Väl inne i matcherna är det inte mycket som är förändrat. Jag kan konstatera att de nya figurerna inte används överdrivet mycket, och även om det finns skillnader i balansen och spelmekaniken hos det gamla gardet är det inte tillräckligt stora skillnader för att jag ska notera dem på min nivå. Därför känns det mest som att den största fördelen med Arcade Edition är att det har lockat tillbaka spelarna igen.

Det jag också kan konstatera är att Super Street Fighter IV fortfarande har ett utmärkt onlinestöd och det går att hitta bra matcher både i Norden, Europa och så långt bort som Brasilien där en skicklig Balrog-spelare lärde mig helt nya definitioner av smärta. Ja, World Warrior-grejen har väl aldrig varit så sann som med det här spelet. Jag spelar mot fransoser, polacker, italienare, hongkongeser och folk från skumma mellanösternländer jag inte ens känner igen flaggan från. Jag blev lite besviken när en turk inte valde att spela med Hakan men en bra match blev det i alla fall. Mina favoriter T.Hawk, Rose, Chun-Li och Fei-Long går varma och striderna är alltid roliga när man håller sig till bästa ping.

Men jo, lite snålt känns det allt, med fyra nya figurer där två ändå liknar varandra rätt rejält och två är noob-magnetvarianter av två andra som redan är överrepresenterade. I en perfekt värld hade den här utgåvan stoppat in två varierade och roliga figurer som Alex och Rolento och några nya bakgrunder för att skapa lite fräscha nyheter, och gärna även bjudit på de kostymer som har släppts hittills. Ja, särskilt om man köper skivutgåvan. Nu är inte det här en perfekt värld så vi får vara utan. Street Fighter IV är däremot fortfarande närmast perfekt och jag tvivlar på att något annat spel kommer att kunna rubba det under en lång tid framöver, förutom möjligen Street Fighter III: Third Strike Online…