Recension: Superfrog HD

En HD-nyutgåva av ett spel har egentligen en enda uppgift: att få ett klassiskt spel att framstå så bra som möjligt. Med ett bra spel är det inte så svårt, det är bara att putsa upp grafiken, remixa lite musik och släppa igen. Om spelet i fråga däremot är föråldrad dynga så blir det svårare. Då måste man faktiskt veta hur man gör ett bra spel, och gömma det gamla dåliga inuti.

Superfrog HD gör det sämsta en nyutgåva kan göra: det visar med all önskvärd tydlighet hur dåligt Superfrog egentligen var. För det är en väldigt exakt nytolkning. Supergrodan själv har exakt samma precisa men fladdriga styrning, med en acceleration från noll till hundra som ingen groda någonsin har kunnat uppnå utan att samtidigt smetas fast på ett bildäck. Skjutvapnet (en grön blobb, fråga inte) är fortfarande segt och oprecist att sikta med. Fienderna surrar fortfarande runt i enkla mönster och är inte animerade om de kan undvika det, om de inte helt enkelt smälter in i de grälla bakgrunderna bland allt animerat godis. Bossarna (om man kan kalla den återkommande striden för det) är larvigt simpla. Fällorna skjuter fortfarande slumpmässigt utan förvarning, vilket innebär att man kan studsa rätt upp i en utan att kunna se den. Och bandesignen är fortfarande gjord enligt principen mer av allt, utan särskilt mycket eftertanke och istället oändliga skattrum fyllda med frukt och mynt man måste studsa runt för att plocka. Att göra en speedrun på det här spelet torde vara tämligen omöjligt.

superfrog01

Hur utvecklarna slaviskt har kopierat originalet utan minsta finess fortsätter i detaljerna. Enarmad bandit-spelet mellan banorna finns kvar, men det är försimplat och fult designat. Musiken är ganska lik originalet men har förlorat all charm, alla grodläten och alla syntkörer. De har till och med bemödat sig om att få med introt, men istället för att klona Eric Schwartz’ klassiska animationer (något som borde vara busenkelt med Flash-teknik idag) har det bara blivit stillbilder, som till och med missar hela poängen med att Superfrog dricker ur en flaska han hittar i floden. Jo, alla röster är bortplockade också. Man får väl glädja sig över att de faktiskt tog med ”Greensleeves” som musik.

För att försöka kompensera för huvudspelet finns ett gäng extrabanor, ett time trial-läge som är ohyggligt trist, och möjligheten att skapa egna banor. Det är förvånansvärt komplext men resultatet blir ju ändå fler Superfrog-banor. Jag har inte orkat ta rätt på om de går att dela online dock. En liten bonus är att spelet (som kostar cirka 70 kr) innehåller både Playstation 3 och Vita-versionen, och det går att använda Vitan som spelkontroll och därmed låsa upp lite connectivity-grejs.

Men jag blir mest deprimerad. Det enda Superfrog HD lyckas med är att visa hur dålig smak Mikael Sundberg, 13 år, hade. Den här sommaren bjuder på fyra efterlängtade remakes av klassiker: Duck Tales, Flashback, Leisure Suit Larry och så det här. Jag hoppas verkligen att de övriga håller bättre klass.

1/5

Det här inlägget postades i 1/5, Playstation 3, PSVita, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.