Recension: Tearaway

Media Molecule sysslar inte med ordinära spel, den saken är klar. Little Big Planet var ett mästerverk i kreativitet. Tearaway är inte riktigt lika unikt, men har ändå en minst sagt egen stil.

Det hade inte heller gått att göra på något annat format. Varenda funktion på Vitan utnyttjas på smarta sätt, utan att det känns särskilt malplacerat. Och interaktionen mellan dig och spelets huvudperson är inte bara ett omständligt sätt att trycka på en knapp, utan grunden för själva berättelsen.

I den märkliga Fablernas Värld-liknande spelvärlden blir man plötsligt överraskade av att ett ansikte – ditt – dyker upp i solen. Budbäraren, Iota eller Atoi beroende på vilken du väljer, ska leverera ett meddelande till dig, och på vägen rädda världen från skumma monster som dykt upp i samma veva.

tearaway01

I grunden är det ett regelrätt plattformsspel av en skola som vi sällan ser längre. Det finns klara drag av Super Mario 64 och samma lättspelade, rättframma spelkontroll. Från början saknas många grundläggande funktioner, Iota/Atoi har inte ens en hoppknapp. Men allt eftersom får han/hon fler möjligheter, samtidigt som man själv lär sig fler sätt att påverka världen.

Att dra i flikar för att veckla ut pappersmodeller blir snabbt rutin, liksom att trumma på baksidan för att studsa upp budbäraren i luften, men man får snart börja sticka in fingrarna för att flytta runt grejer (en genial grafisk effekt) eller tilta maskinen fram och tillbaka som ett gammalt hederligt labyrintspel. Invånarna i världen är förbryllade över din uppenbarelse men försöker kommunicera med dig, och bilderna som tas dyker upp senare i andra sammanhang på ett lite bisarrt sätt.

tearaway02

Tearaway är samtidigt kreativt på ett helt annat sätt än Little Big Planet. Dels inbjuds man hela tiden att bygga om budbäraren eller omgivningen med nya utsmyckningar, både färdiga dekaler och saker man får skapa själv, genom att klippa i färgat papper, eller genom att ta foton av lämpliga ytor (en ekorre jag träffade fick en skön textur hämtad från en fåtölj). Som en logisk men i spelsammanhang oväntad slutledning får man sedan möjlighet att skriva ut material för att bygga ihop spelets figurer i pappersform, något jag definitivt lär utnyttja. Det är inte alla spel som kan generera sina egna samlarfigurer.

Kombinationen av en helmysig stil, ett solitt plattformande och den unika interaktionen gör att Tearaway blir både ett riktigt bra spel och en fantastisk demonstration av Vitan. Tekniken är oklanderlig, helt utan den gryniga uppskalningen som plågade Uncharted och Gravity Rush, och musiken är precis lika charmig och märklig som i Little Big Planet. Efter att ha läst spaltmeter om berättelsen och hur briljant den är blev jag dock en liten aning besviken. Det är smart, ja, men själva grundtanken fanns ju med i Den Oändliga Historien för länge sedan (mer exakt tänker jag inte vara för att inte förta nöjet att upptäcka det själv).

Tillsammans med Persona 4 Golden är dock detta det mest nödvändiga spelet till Playstation Vita, och tack vare det mycket generösa priset (det kostar bara drygt 200 kr) bör ingen Vita-ägare vara utan detta charmpaket.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, Kreativt, PSVita, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.