Recension: Tekken Tag Tournament 2

Tekken Tag Tournament 2 är ett kärleksbrev, hett och innerligt, från den karismatiske producenten Katsuhiro Harada till alla Tekken-fans. I skarp kontrast till de flesta storspel nu för tiden, även Namcos egna, är Tag 2 komplett utan en massa dyra extragrejer. Eller jo, figurerna är gratis åtminstone, vilket är det viktiga. Men om man inte är något fan av Tekken då? Är det här spelet som öppnar upp serien för en ny publik?

Helt ny är jag inte. Jag spelade ju faktiskt de sex första spelen, inklusive Tekken Tag Tournament, i blandad utsträckning. Även om jag aldrig har fastnat riktigt för spelen har jag ändå lyckats skapa mig någon sorts relation till Paul, Lei Wulong, Yoshimitsu, Baek och andra i gänget. Därför är det med viss förvåning jag kommer tillbaka och märker att inte särskilt mycket har hänt. Visst har det tillkommit nya attacker här och där, men i grunden fungerar de flesta figurerna rätt likadant som förut. Faktum är att en stor majoritet av den välfyllda rollistan på över 50 figurer bara har någon enstaka ny eller modifierad attack att leka med, jämfört med Tekken 6. Det är egentligen bara de återvändande ansiktena från Tekken 2 och Tekken 3 som har förändrats i någon större utsträckning.

Det var inte oväntat, men det är också lite synd. Det är nackdelen med ett så gigantiskt karaktärsutbud. Tekken har ända sedan det första spelet varit fullt av blandade kloner som plockar attacker hejvilt från varandra, och det blir ännu tydligare när alla är med på samma gång. Vi får både Marshall och Forest Law, fem Mishimas, alla tre störiga capoeira-figurer, tae kwon do-kämpe senior och junior, panda och björn, och så vidare. Att Julia Chang har bytt ut en stor del av sina attacker mot fribrottning gör henne i alla fall annorlunda än mamma den här gången. Jag fastnade till slut för Bob Wilson och Julia ”Jaycee” Chang, eller Jay and Silent Bob som jag kallar dem.

Däremot är Tag 2 påkostat på andra sätt. Det är fullmatat med upplåsningsbara prylar att pryda (eller förstöra) sina favoritfigurer med. Banorna är stora och i många fall fyllda med alternativa arenor om man blir slagen genom en vägg eller två. Det har också ett utmärkt soundtrack, men skulle man ändå tröttna på musiken kommer det att gå att köpa låtar från tidigare soundtrack och stoppa in istället, precis som i Soul Calibur V. En detalj som jag verkligen uppskattar är att alla figurer, för första gången i genren vad jag kan komma på, pratar sina respektive modersmål. Inte bara engelska och japanska, utan vi får även Lili på franska, Leo på tyska, Christie på portugisiska och så vidare. Ingen Lars på svenska dock, men han är väl infödd japan vid det här laget.

För en ensam spelare finns det en oändlig rad datormotståndare att banka ner för att låsa upp slutfilmer, en smidig lösning för oss som inte känner oss så värst sugna på att försöka klara spelet med Wang Jinrei eller Alex. Sluten är som vanligt i serien en blandning mellan blodiga släktfejder, främst i Williams- och Mishima-familjen, plojfilmer om Xiaoyu och hennes kompisar, eller ren slapstick (överallt där Paul och Forest är inblandade). Känner man sig riktigt novis finns ett riktigt roligt story/tutorial-läge där vi får följa Lee Chaolans väg mot att bygga den perfekta Combot. Genom att spela Combot i allt svårare uppdrag får man lära sig spelsystemet från grunden. Det enda jag saknar här är möjligheten att hoppa över en del onödigt störiga segment.

Överhuvudtaget är Tag 2 smart genomtänkt med massor av bra detaljer, som att man kan spara sina favoritlaguppställningar och att det går att träna mot Mokujin medan man väntar på nästa onlinematch. Dessa fungerar för övrigt riktigt bra, dock tar det en himla tid att hitta nya motståndare. Men spelet erbjuder något som jag skulle vilja se i alla fightingspel. World Tekken Federation är en onlinetjänst i stil med Call of Duty. Inte nog med att en ohygglig mängd statistik lagras, det går också att gå med i klaner och slåss mot varandra eller kämpa för en kollektiv poäng.

Det är alltså alldeles utmärkt… förutom det lilla faktum att jag inte gillar spelkänslan i Tekken. Jag är inte förtjust i bristen på defensiva valmöjligheter och att man alltid är i närstrid, där det gäller att ha koll på både sin egna och fiendens repertoarer för att ha en större chans i sten-sax-påse-striderna om prioritet och skada. För all kritik som Virtua Fighter får för att det är svårt för nybörjare skulle jag nog hävda att Tekken är ännu mer svårgenomträngligt, eftersom attackerna inte är lika intuitiva och att det finns dubbelt så många knappar att hålla reda på, för att inte tala om dubbelt så många figurer med relativt ganska likartade rörelsemönster. Till saken hör också att jag sällan gillar tag-baserade fightingspel. Att behöva byta ut sin figur för att återfå energi är en mekanik som aldrig riktigt klaffat.

Jag vill också passa på att ifrågasätta varför Tekken-teamet och Soul Calibur-teamet, som jobbar praktiskt taget sida vid sida hos Namco, aldrig verkar dela teknologi. Tag 2 är bitvis helt okej men ofta känns det riktigt gammalt, vilket inte förbättras av den allmänt grälla grafikdesignen. Långa laddningstider trots en obligatorisk installation och allmänt medelmåttig bildkvalitet får mig att längta till det tekniskt nästan fulländade Soul Calibur V. Det inkluderade 3D-läget är också bara att glömma, då halverad upplösning OCH bilduppdatering inte riktigt motiverar ett lite bättre djup i bilden.

Det här är onekligen fightingspelens år, och det är också det här spelets problem. Ett annat år hade jag möjligen kunnat anstränga mig lite mer för att sätta mig in i spelsystemet en gång för alla, även om Namco inte har gjort det lätt för mig. Men med Soul Calibur V och Virtua Fighter 5: Final Showdown redan ute, och förhoppningsvis ett genomarbetat Dead or Alive 5 snart här, finns det helt enkelt varken tid eller ork för det. Däremot ser jag onekligen spelets kvaliteter, och för ett Tekken-fan är det rena himmelriket. Tyvärr tillhör jag inte den skaran.

Det här inlägget postades i 3/5, Playstation 3, Recensioner, Spel, Xbox 360 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Recension: Tekken Tag Tournament 2

  1. Erik Malm skriver:

    - Laddningstiderna; även vid valet Rematch tvingas man ladda in den där lama sekvensen då karaktärerna poserar framför en neonskärm av något slag (dags för generationsskifte?)

    - Ibland *laggar* det (dags för generationsskifte!)

    - Alltför många av bakgrunderna har en ljussättning som gör det svårt att se vad som händer

    - Varför kan man inte ge sina karaktärer/lag egna ”ring names” som i VF eller CvS2? Mitt King/Armor King lag heter ”Vi brottas!”

    + Det är en vidareutveckling av två av historiens mest innehållsrika och… övningsbelönande fightingspel (TTT och T6: BR)

    + Tag Assault gör det enkelt att inkludera många i övrigt mindre användbara attacker i combos

    + Det svagt DOA-doftande Balcony Break är ett underhållande tillägg till Wall- och Floor Break

    + Armor King har äntligen ett hit-throw (b+4: 1+2 Stone Cold Stunner!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.