Recension: The Binding of Isaac: Rebirth

Unge Isaac (cirka tre år) lever ett ganska hemskt liv, inlåst utan leksaker eller vänner. Men det ska bli värre, betydligt värre. Hans fanatiskt religiösa mamma får order av Gud att döda honom. I panik flyr Isaac ner i källaren, där en serie demoniska mardrömmar väntar och hans enda vapen är hans tårar.

Edmund McMillen är en mycket sjuk människa. Där Super Meat Boy var en fullständigt sadistisk men skojfrisk tolkning av Super Mario Bros är Binding of Isaac en surrealistisk Legend of Zelda-variant med framslumpade världar och en design som skulle få både Silent Hill-teamet och Guillermo del Toro att skruva på sig besvärat. Isaacs äventyr har hög äckelfaktor, i någon sorts pervers kontrast till den gulliga utformningen.

isaac_01

Det mest geniala är att man aldrig vet vad som kommer att dyka upp härnäst. Det finns bokstavligen hundratals olika förmågor, tillfälliga bonusar och medhjälpare, och innan man har lärt sig känna igen dem vet man aldrig hur de kommer att påverka Isaac positivt eller negativt. Hela tiden får man vara beredd att göra uppoffringar – är det värt att riskera den sista nyckeln för en chans att få ett nytt föremål? Kan man klara sig utan två extra livhjärtan för ett bättre vapen? Och varje val kan vara ödesdigert, för om man dör är det bara att börja om. Och det finns inget som säger att spelet inte kommer att stänga in dig i ett rum fullproppat med agressiva, svårstoppade fiender, eller belöna en tuff utmaning med en trollbomb som exploderar i ansiktet på dig.

Det är orättvist, men det är också själva poängen. Med tillräcklig skicklighet går det att klara sig ur många situationer men ibland handlar det helt enkelt om att hoppas på att slumpen bidrar med tillräckligt bra vapen för att man ska kunna ha en chans mot den ständiga strömmen av jävulskap. Samtidigt belönas erfarenhet med en större möjlighet att göra väl övervägda risktagningar.

Rebirth är en fullständig remake av det ursprungliga spelet och innehåller massvis av nytt innehåll, som borde göra det attraktivt även för de som spelade originalet. Det gjorde inte jag, men jag har väldigt kul ändå. Det är ofta frustrerande, men samtidigt har det samma ”bara en gång till”-känsla som Spelunky och (i mindre mån) Rogue Legacy. Det är också perfekt för bärbart format, även om Vita-versionen tyvärr lider av slowdown och småbuggar.

4/5

Det här inlägget postades i 4/5, PC, Playstation 4, PSVita, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.