Det är märkligt. Efter trettio timmar med Skyrim har jag visserligen besegrat den stora ondskan som hotar världen och uppfyllt mitt öde som Dragonborn, men i övrigt har jag bara hunnit skrapa på ytan. Ett tag verkade det som att Elder Scrolls-spelen blev mer och mer begränsade för varje titel, men inte den här gången. Det känns nästan som om Skyrim faktiskt är större än Oblivion, och lyckas med många saker som föregångaren misslyckades med.

Jag var aningen skeptisk efter många av förtittarna, då det verkade som att mycket av rollspelandet hade försvunnit, till förmån för ett mer strömlinjeformat spel. Men trots att själva karaktärsskapandet är borta finns alla valmöjligheter kvar, fast i nya former. De gamla stjärntecknen, till exempel, är numera valfria bonusar man kan skaffa sig genom att besöka rätt helgedom, så jag kunde få tillbaka min gamla trogna Tower. Och även om jag aldrig lär få se min superhoppande Morrowind-alv igen så är det inga problem att skapa sig olika mäktiga magiska föremål, eller syssla med smide för att bygga ihop några av spelets bästa vapen.

För att kompensera för de aningen färre färdigheterna finns numera träd med ”perks” som blir upplåsta allt eftersom man förbättrar sin skicklighet. De här öppnar hela nya specialiseringsvägar och gör att en riktig magiker blir helt annorlunda än en krigare även om de börjar på samma ställe. Jag skulle möjligen ha låtit bli att lära min krigare den osmakliga halshuggningen, men många andra perks gjorde att tvåhandssvärdet blev ännu dödligare i mina händer. En annan nyhet är förstås drakropen som fungerar dels som användbara stridsförmågor och dels för att begränsa vart man kan ta sig på vanligt hederligt actionäventyrsätt. På så sätt riskerar man inte att snubbla över spelets slut när man irrar runt på egen hand.

Drakar ja. Att drakarna har återvänt till världen under de tvåhundra åren som gått sedan Oblivion lär inte ha gått någon obemärkt förbi, och efter den första storslagna drakfajten börjar det krylla av dem. Jag är inte helt nöjd med det eftersom lite av tjusningen försvinner, men samtidigt är det en mäktig känsla att kuta in som en annan Eowyn och hacka dem i halsen med ett redigt svärd, för att sedan absorbera en draksjäl som kan användas till fler rop.

Överhuvudtaget är det mycket som känns influerat av Sagan om Ringen. Det kvasinordiska temat gör förstås sitt till, men det är knappast en slump att Whiterun ligger beläget så där på en klippa mitt på en slätt, med en häst som banér och allt. Det innebar följaktligen att jag genast såg till att skaffa mig ett hus där och bli bra kompis med jarlen. Det är också en sak jag gillar, att det finns tydliga politiska strukturer att ta ställning för och emot. Jag har inte gått med någon av sidorna helt och hållet, än, men även om man inte aktivt tar del av den är politiken en viktig del av allt som gör spelvärlden så övertygande och stämningsfull. Jag gillar att det ibland är riktigt svåra val utan några uppenbara fördelar och nackdelar.

En annan del är förstås omgivningen i sig. Med betydligt mer varierad terräng än både Morrowind och Oblivion är det en upplevelse att bara vandra runt, samtidigt som de större städerna allihop är unika. Förutom Whiterun fastnade jag för Markarth, där jag passade på att besöka Dibellas tempel. Skyrim är fortfarande långt från lika frispråkigt som Daggerfall, men jag ville ändå se vad som fanns där inne. Porten var låst, men det hindrar förstås inte någon som är född i tornets stjärntecken. Så klampar jag in mitt i en ceremoni och blir utskälld, men i gengäld får jag ett uppdrag för att sona mina synder. Vips är jag på väg någon helt annanstans och huvudhandlingen får vänta ett tag.

Det här är och förblir Elder Scrolls största styrka: att nya äventyr väntar överallt. Stridssystemet är inte särskilt tillfredsställande (särskilt efter några månader med Dark Souls) och balans är bara att glömma, men hela tiden finns hundra valmöjligheter öppna och tusen saker att göra. Jag tillbringade flera timmar med att bara jaga villebråd innan jag började utforska ruiner, för att sedan ägna mig åt småuppdrag ute i byarna innan jag tog mig för att kolla upp det här med drakarna. Och när jag väl gjorde det hoppade jag helt över spelets rekommenderade startpunkt för att ta mig in i huvudspåret på ett annat sätt.

Ljudmässigt är Skyrim strålande med mäktig musik (fast det hade jag förstås väntat mig) och riktigt bra röster. Det är bättre variation än i Oblivion vilket är välkommet. Grafiskt, däremot. Hmmm. Designen är utmärkt, som sagt med massvis av storslagna platser, men tekniken är minst sagt skakig, särskilt snön. Nu spelar jag konsolversionen och det gör ju sitt till, men även PC-versionen har sina riktigt gräsliga ställen. Å andra sidan flyter det på utan problem och förutom aningen långa laddningstider är det fullt njutbart även i det här formatet. Det är en liten grej, men Bethesda har för första gången fått till ansikten på ett vettigt sätt, och det gör en ordentlig skillnad. Kanske är det därför jag oftare springer runt i tredjepersonsperspektivet, kanske är det för att rustningarna också har fått en välbehövlig uppfräschning.

Ett Elder Scrolls vore inte Elder Scrolls utan buggar. Jag minns plågsamma sparfilsbuggar, saker som fastnar där de inte ska vara och fysikmotorer som går bärsärk i tidigare spel. Kanske hade jag tur, men jag har inte stött på något mer än några enstaka svävande kroppar i Skyrim. Därmed inte sagt att det inte existerar. Bland annat ska tydligen sparfilerna på Playstation 3 krångla om de blir för många eller för stora. Och som vanligt går det att missbruka friheten å det grövsta för att skaffa sig riktigt bra vapen för tidigt och göra resten av spelet tokenkelt.

Det spelar ingen roll. Det är nästan en del av charmen. Att en krabba förföljer mig genom skogen och sedan klipper ner uppdragsgivaren jag just pratar med gör bara spelet roligare. Jättarna nere på tundran som spelar golf med oförsiktiga äventyrare är ett mäktigt inslag. Slumpmässigt genererade superbanditer som hackar ihjäl mig på en sekund håller spänningen uppe. När Bethesda släpper sina mastodontrollspel kan ingen annan utvecklare mäta sig med dem, och för den här serien är det ännu en fullträff.