Recension: The Last Blade 2 och Garou: Mark of the Wolves

Vi kör två till priset av ett här, för det börjar vara slut på dagar det här året. Tidigare i år släpptes The Last Blade 2, som varit på gång åtminstone sedan E3 förra året. Och nu i början av december ramlade även Garou: Mark of the Wolves in. Båda spelen har tidigare varit tillgängliga till en rad format och jag äger ett antal redan, men samtidigt finns det anledningar att köpa spelen ännu en gång.

Till att börja med är det hundraprocentigt perfekta arkadversioner, där The Last Blade 2 hade några små brister till en början men fick dessa korrigerade under året. Åtminstone så långt jag har spelat – ett par genomspelningar och ett fåtal onlinematcher – hittar jag inga skillnader från originalet. Till detta kommer några alternativ för att filtrera grafiken och ett litet galleri med bilder. Detta gäller båda spelen.

Men den stora glädjen ligger i själva spelen, och båda spelen råkar vara väldigt påkostade. De här släpptes ursprungligen när SNK stod på höjden av sin förmåga, och klämde in så många megabit som bara rymdes i de VHS-stora kassetterna. Varje match inleds med en kort animerad vinjett som sätter stämningen, och väl inne i striden är båda spelen fenomenalt detaljerade med sanslös animation och stämning.

lastblade2_01

Innan vi ens ger oss på karaktärerna kan vi börja med bakgrunderna. Last Blade har den där brinnande byggnaden som ser helt sanslös ut, och en rad mysiga miljöer. Det faller dock lite på att flera banor (Mukuros, Setsunas och Zantetsus) är lite väl mörka och dystra. Men överlag är det supertjusigt. Och sen har vi Garou, som brassade iväg några av de mäktigaste bakgrunderna någonsin. Gatos vattenfall är magnifikt, liksom Terrys tågvagn, Hotarus klockverk, Butts träningsläger ute i skogen och inte minst Rocks parkering med en grym remix av Robert Miles ”Children” i bakgrunden.

Och även om musik och bakgrunder är strålande så är det karaktärsdesignen som glänser mest i de här spelen. Last Blade fortsätter handlingen från föregångaren och huvudpersonen Kaede är numera upphottad (och Shikyoh är ”död” och ersatt av Mukuro). Men det är hans kompanjoner Yuki och Moriya som är mina favoriter, då de är roligare att spela med. Särskilt Moriya har en kul blandning av Yamazaki-liknande iaidosvep och snabba kombinationer. Sen gillar jag också Shinsengumi-paret Washizuka och Kojiroh, och den rena iaidoutövaren Hibiki. Men praktiskt alla har sina roliga egenheter (som när Akari framkallar ett helt tåg av spöken), och jag spelar gärna lite med de flesta.

garou_01

Men Garou överträffar även det. Maken till karismatiskt gäng har vi sällan skådat, förutom möjligen i storverk som Darkstalkers eller Samurai Shodown. SNK gjorde det kreativa men finansiellt tveksamma draget att följa Capcom och byta ut hela ensemblen, trots att Fatal Fury redan hade ett storartat gäng huvudpersoner. Bara Terry är kvar, men i gengäld har han sin överlägset bästa design och fick dessutom sin numera klassiska super Buster Wolf. Ny huvudperson är Rock, som lyckas etablera sig som en intressant nykomling tack vare lärdomar från både Geese och Terry. Sen har vi Kims två söner Jae Hoon och Dong Hwan, där jag är superförtjust i den förre som känns som Kim i sin bästa form, medan Dong har lärt sig alla hans mindre roliga trick. Och så Gato, som har en väldigt kul stil som bygger mycket på olika varianter av specialare som utförs från ett superhopp, och hans syster Hotaru som också är kul om än lite mer typisk kung fu-flicka (med en väldigt otypisk superattack). Inte ens där tar favoriterna slut, för vi har också Ryos arvtagare, den stoiske Khushnood Butt som kör en stenhård variant av Kyokugen-ryu Karate. Och så Kevin Rian, en ganska alldaglig polis som dock har några roliga trick som påminner en aning om Ralf. Plus då ett gäng som jag inte spelar aktivt men ändå gillar att testa då och då.

The Last Blade 2 blandar inslag från Samurai Shodown med Soul Calibur för att göra något rätt unikt i 2D-fightingvärlden. Man har de grundläggande attackerna men också möjlighet att parera attacker. Det går också att välja mellan Power och Speed, som antingen öppnar upp starkare specialare eller fler kombinationer. Jag har dock aldrig riktigt fastnat för finliret. Där har också Garou den perfekta mixen av enkelhet och djup. Alla superattacker görs på samma vis, vilket är en välkommen förenkling från SNK:s tidigare kringelrörelser. Men små saker som standardiserade overheads öppnar för offensiva taktiker, och Just Defend-systemet ger försvarsmöjligheter utan att styra spelet lika mycket som Street Fighter III:s pareringar. Men framför allt är det känslan som är hundra procent klockren i detta spel. Jag känner igen den ibland, i spel som Matrimelee, eller Street Fighter V. Varje attack känns, och det blir oerhört givande att bara slåss.

Därför är Garou det bättre av de här spelen, trots att även The Last Blade 2 har åldrats med värdighet. Att kunna ha båda på ett modernt format är förstås smidigt. Men det som är allra mest extraordinärt med de här utgåvorna är att de även finns på Vita (med crossbuy/crossplay). Garou är möjligen inte det allra bästa fightingspelet, men ingen av dess tänkbara konkurrenter (Third Strike, Virtua Fighter 5, Soul Calibur) finns i officiell bärbar version, så det är ett ganska tungt köpargument. Storyläget är lagom kort för bärbart spel och kontrollen fungerar utmärkt trots att spelet är gjort för sticka – man behöver ju bara fyra knappar. Gillar du fightingspel är därför Garou ett fullständigt måste. Och gillar du omväxling i dina fightingspel gäller även samma sak för The Last Blade 2.5/5

Garou: Mark of the Wolves:

The Last Blade 2: 4/5

Det här inlägget postades i 4/5, 5/5, Playstation 4, PSVita, Recensioner, Retro, Spel och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Recension: The Last Blade 2 och Garou: Mark of the Wolves

  1. Erik Malm skriver:

    Frågar du mig är Garou och LB2 SNKs åttonde respektive nionde bästa fightingspel, efter KOF XI, KOF 98: UM, SS2, Real Bout 2, Real Bout 1, KOF XIV och KOF ’02: UM.

    Båda spelen är vackra och stämningsfulla, men IMO inte på ett riktigt lika tidlöst sätt som sina starkaste föregångare. (Undantaget några av bakgrunderna.)

    Karaktärerna fungerar inom sina spel (Shikyohs bit-grepp, ”karva i motståndaren”-grepp och ”rita kanjin ‘kyou’”-Level 2-super!), men få av dem är karismatiska eller ”allmändugliga” nog att ha blivit spelbara utanför dem. (Rock, Gato, Hotaru, Jenet, Tizoc (WTF?), Kaede, Moriya, Akari, Washizuka (WTF igen! varför inte Kagami eller Setsuna?) och Hibiki.)

    Spelmässigt håller de fortfarande god klass, men den ”ofärdiga” känslan går inte att skaka av sig.

    Garou känns som ett homogeniserat 3s korsat med ett begränsat ’98, och mindre balanserat än något av dem. Träffkänslan är SNKs bästa och animationen imponerar, men spelet saknar IMO såväl KOFs finkalibrering som tidigare Fatal Fury-delars kreativitet.

    På samma sätt räckte inte LB-seriens Power/Speed Mode för att hitta balansen mellan Samurai-spelens fokus på poking och modernare titlars tonvikt vid combos och specialattacker. Duologin slår snarlika Ninja Master’s med dess ogenomtänkta vapenskiften, snåriga supersystem, obalanserade chain combos och obskyra inputs, men inte med stor marginal.

    I dagsläget skulle jag ge dem 6/10, men vid release hade det nog lutat åt 9/10 (Garou) och 8/10 (LB2).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.