Recension: Theatrhythm: Final Fantasy

Om det är någon spelserie som förtjänar ett eget musikspel så är det nog Final Fantasy. Vi snackar trots allt om en serie med en sammanlagd låtskatt som krossar The Beatles i kvantitet, om än möjligen inte i kvalitet. Efter fjorton huvudtitlar och oräkneliga sidospel och nyversioner, för att inte tala om tonvis med arrangerade soundtrack och konsertversioner, finns det förmodligen hundratals timmar med musik att välja bland. Nobuo Uematsu och hans efterträdare har skapat klassiker som (och nu drar jag bara ur minnet) Aeris, Main Theme of Final Fantasy VII, Tina, You’re Not Alone, Ahead on our Way, Home Sweet Home, Clash on the Big Bridge, J-E-N-O-V-A, Freya, Force Your Way, Man With the Machine-Gun, Suteki Da ne, Melodies of Life, Towards That Gate, Aria di Mezzo Carattere, Matoyah’s Cave, Love Will Grow, The Royal City of Rabanastre, Final Fantasy XI Opening Theme, Cosmo Canyon, Anxious Heart, Only a Plank Between One and Perdition, Prologue och To Zanarkand, för att inte tala om flertalet övermänskligt vackra tolkningar av Prelude och självaste Final Fantasy-ledmotivet.

Theatrhythm: Final Fantasy är ett stylus-styrt musikspel med rollspelsinslag, och med Ouendan/Elite Beat Agents-spelen i färskt minne kändes det väldigt lovande. Spelet är uppbyggt kring en papperstunn handling som egentligen bara är en ursäkt för att få sätta små klippdockeversioner av Firion, Locke, Cecil och Squall i samma gäng och låta dem slåss mot diverse seriefiender medan man klickar vilt i takt till musiken. Till en början går resan genom alla tretton spelen som vardera har tre låtar – en vanlig bakgrundsmusik, en stridsmusik och en händelsemusik – plus intro och slutmusik. Med några undantag, som att alla tre NES-spelen har mer eller mindre samma simpla Prelude-variant som intro, är det inspirerade och kloka val. Många av favoriterna jag listade ovanför finns med, och även om mina favoritspel har betydligt fler som hade platsat är jag rätt nöjd med utbudet som sådant.

Tyvärr är det inte särskilt väl genomfört i praktiken. De tre låttyperna bygger i praktiken på samma tryckningar, det är egentligen bara upplägget som varierar. Det är enkla tryckningar, tryckningar som man samtidigt ska dra åt något håll, eller att man ska hålla in under en period och eventuellt styra lite upp och ner. Eftersom markörerna åker på den övre skärmen och man trycker på den nedre finns ingen direkt koppling mellan vad man ser och vad man gör. Det finns inget av Ouendans briljans som bygger på att följa mönster som i sin tur är noga utprovade till musikens takt.

Ska man vara elak, och det tänker jag vara, är Theatrhythm inget mer än ett minispel som lika gärna hade kunnat ligga gratis på Newgrounds (tills Squares advokater fick höra talas om det åtminstone). Ska man vara riktigt elak kan man hävda att det är marginellt roligare än blixtnerslagsminispelet i Final Fantasy X. Visst, det går att göra det rejält utmanande genom att trissa upp svårighetsgraden, men det är fortfarande som att spela Rock Band på expertnivå men med bara en sträng på gitarren.

Med det i åtanke känns det också väldigt snålt med utbudet låtar. Jag avfärdar introna och slutmusiken direkt eftersom de bokstavligen bara går ut på att trycka i takt med musiken utan minsta finess. Alltså tretton gånger tre låtar plus en handfull dolda (totalt 51 om jag räknar rätt), var och en med tre svårighetsgrader. Jämför det med Rock Band 3 som såldes med 83 låtar från start, de flesta med stöd för åtta till tio olika instrumentval/nivåer med fyra svårighetsgrader vardera, och dessutom licensierade låtar allihop medan Square själva äger rättigheterna till alla sina låtar.

Överhuvudtaget är det en väldigt billig produktion. Enkelt animerade sprattelgubbefigurer av de tretton hjältarna, en uppsättning upplåsningsbara figurer och så ett brokigt gäng fiender och bossar från serien. Två enkla bakgrunder per spel och ett videoklipp som visar klassiska ögonblick ur respektive spel, ungefär lika påkostat som en genomsnittlig fanskapad Youtube-trailer. Och förstås ett rollspelssystem där man kan levla figurer och pyssla med förmågor och föremål som lite smått påverkar stridernas utgång och ger lite fler chanser att misslyckas. Återigen känslan av hobbyproduktion, men till fullpris.

Det enda som egentligen talar för det här spelet är alltså en uppsättning gudomlig musik, men även där finns det stora frågetecken. Varför har de till exempel klippt ner alla längre stycken till ett par minuter? Varför är ljudet inte mixat i en nivå som 3DS:ens högtalare pallar (vissa pampigare stycken låter väldigt illa utan hörlurar)? Varför finns inte Final Fantasy XIV med överhuvudtaget, skäms de så för det? Varför är det den japanska versionen av Melodies of Life när det existerar en utomordentlig dubbad version? Och även om det nu finns ett nostalgiskt intresse i att använda originalmusiken i samtliga fall, varför inte stoppa in några av de fantastiska nyarrangemangen som dykt upp under åren, för att ytterligare visa den mångfald och storslagenhet som Final Fantasy-musik har bjudit på? Överhuvudtaget, nu när det är så relativt få av seriens låtar som finns med, varför är de inte mixade så att man faktiskt får spela dem ton för ton som i andra musikspel istället för att bara köra någon sorts bjällror ovanpå (som är enormt irriterande och lyckligtvis går att stänga av)?

Som ett sista slag i ansiktet bjuder spelet på lika många (52) nerladdningsbara stycken inklusive en del favoriter för tio kronor styck. Det är inte i sig oresonligt, men då grundspelet redan känns snålt och låtarna i grunden inte är roliga att spela står jag gärna över där. Nej, förutom en del inbyggd fanservice (och det komiska i att kunna stoppa in Snow och Seifer i samma grupp) har jag svårt att se en anledning till att köpa det här. Pengarna du sparar kan du lägga på att leta rätt på någon av de fantastiska samlingsskivorna som 20020220, Final Fantasy VII: Reunion Tracks, Final Fantasy VIII: Fithos Lusec Wecos Vinosec, Final Fantasy: Symphonic Suite, Final Fantasy VI: Grand Finale eller de fantastiska sångsamlingarna Pray eller Love Will Grow. Ett betydligt bättre sätt att avnjuta musiken utanför själva spelen. Vill du sedan sitta och trumma på skrivbordet medan du lyssnar är det helt upp till dig.

Det här inlägget postades i 2/5, 3DS, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.