Recension: Toren

Toren dök upp från ingenstans i en ganska lovande trailer. Ico-liknande äventyr med en ung tjej i huvudrollen, en lagom trolsk miljö och dessutom utvecklat i Brasilien av alla ställen. Det var tillräckligt för att väcka mitt intresse. Tyvärr är det färdiga spelet tämligen medelmåttigt.

Redan från början öser spelet på med surrealistiska miljöer och märkliga situationer. Man börjar som en bebis, bokstavligen, och tar sina första steg mot en fågel, som sedan visar vägen till en skum gubbe, som kommer att mumla på om profetior och grejs genom resten av spelet. Sedan blir man äldre, sen är det ett träd som växer och så ska man upp i ett torn medan en drake dyker upp då och då för att jävlas. Och på vägen springer man ideligen in i drömsitationer där surrealismen verkligen tar överhand.

toren_02

Det påminner mig ordentligt om två spel: Ico och El Shaddai. I de mer normala miljöerna finns många drag av Ico, med det förfallna tornet, om än i ruggiga kontrastfärger. Och i drömmarnas värld blandas apokalyptiska visioner med himmelska motiv, men tyvärr aldrig lika elegant som i El Shaddai. Det blir istället ett mischmasch av märkliga statyetter, suddiga konturer och plattformar som lever ett eget litet liv.

Det kan väl finnas en poäng i den märkliga historien som tycks börja om från början flera gånger, och där man bokstavligen dör och får kliva över sitt tidigare lik för att komma vidare. Det är rörigt men slutar i någon sorts poäng i alla fall. Däremot är det som spel betraktat fullständigt undermåligt. Jag brukar ha rätt hög tolerans för hemsk teknik men Toren är fullproppat av usla texturer som knappt hade varit godkända på Playstation 2, där det knappt går att se vad saker ska föreställa. Det har också en bångstyrig kamera, och spelkontrollen blir inte bättre av allmänt hackig animation och märklig kollisionshantering. Screen tearing förekommer nästan konstant trots att spelet knappast borde kräva någon större prestanda. Lägg sedan till en otroligt sladdrig hoppfysik och ett vapenviftande som lika gärna hade kunna plockats bort rejält eftersom man ändå inte har med sig sitt svärd hälften av tiden när fienderna dyker upp, och eftersom det är på gränsen till patetiskt genomfört ändå.

toren_01

Bland de få höjdpunkterna finns ett par konfrontationer med draken, som återanvänder en del spelmekanik men åtminstone gör det på ett konsekvent sätt. Men alltså, den första striden är bokstavligen stulen, rakt av, moment för moment, från slutstriden i Ico. Parera energivåg med svärd, slå fiende med svärd, svärdet flyger iväg, utnyttja flyttbara pelare som tillfälligt skydd för att komma åt svärdet igen utan att dödas av energivågorna, repetera. Det finns hyllningar och så finns det ren stöld.

Och sen är det slut, efter mindre än två kryptiska och halvt irriterande timmar. Korta spel kan vara fantastiska och prisvärda, om de har något unikt. Det här har en gnutta inspiration knyckt från bättre spel, inlindat i en milt sagt menlös produktion. Man kan dra paralleller med Never Alone, som också hade ett väldigt utpräglat etniskt tema. Eller för den delen, Brothers, som är så ursvenskt att det är svårt för oss svenskar att uppfatta det. Jag gillar när spel reflekterar vart de kommer ifrån och bjuder på något annorlunda. Men medan Brothers var makalöst var Never Alone väldigt medelmåttigt, och Toren är inte i närheten av lika välgjort som det spelet. Hyfsat stämningsfull musik och en bra grundidé kan inte rädda det här genomförandet, tyvärr.

1/5

Det här inlägget postades i 1/5, PC, Playstation 4, Recensioner, Spel och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Meddela mig om nya kommentarer. Du kan också prenumerera utan att kommentera.