Idag tänkte jag bara ta en liten promenad ner på stan efter jobbet. Det blev en promenad ner till parken, som blev en promenad över till Frösön, som blev en promenad ytterligare någon kilometer innan jag tänkte vända och ta bussen hem … innan jag promenerade tillbaka till stan. Jag kan inte säga att Pokemon Go har förändrat mitt liv, men om man ska tro på det här med att motion är bra så har det i alla fall förlängt det.

Det går inte att sätta ett betyg på det här, och det tänker jag inte heller göra. Som spel betraktat är det ytterst bristfälligt. Vi ska inte ens börja att tala om att det var närmast ospelbart när jag allra helst ville kunna spela det, på långa promenader nere i Göteborg när jag knappt kunde logga in. Man kan nämna åtskilliga krascher, att GPS:en tappar synk, att spårningen av Pokemon är närmast slumpmässig och att den geografiska fördelningen är allt annat än rättvis. Man kan gnälla över att det fungerar sisådär med att fånga sina monster – ibland kliver en CP756:a lydigt ner i bollen och ibland får man slösa tjugo bollar på en ursvag Venonat som sedan retsamt springer iväg.

Att försöka spela tävlingsinriktat eller att satsa på att fånga dem alla blir därför en studie i frustration. Men det är inte så och inte därför jag spelar. För mig är Pokemon Go en ursäkt. En ursäkt att lyfta på arslet och ta alla de där promenaderna som jag vet att jag borde ta men som jag oftast inte ids, när soffan är så mjuk och det finns något oerhört viktigt att se på Youtube. All den här tiden som jag egentligen har och slösar på annat, kan jag lägga på att faktiskt vara lite nyttig. Och på köpet har jag en chans att springa på en Onix eller en Exeggcute på andra sidan kvarteret. Jag ser enbart fördelar med det.

Traditionellt har jag varit väldigt skeptisk till mobilspel, av tre anledningar. Anledning ett: mobilspel av den typen jag vill spela är ofta dåligt anpassade till formatet. Så är inte fallet här. Eftersom man bara behöver klicka på kartan och kasta lite bollar är det inga problem med styrsättet (förutom då när bollarna buggar ur och far all världens väg). Anledning två: de är ofta dåliga ursäkter för att lura av dig så mycket pengar som möjligt. Kanske är det den saligt bortgångne Satoru Iwatas inflytande (han var med och bestämde in i det sista, tydligen), men Pokemon Go är fullt möjligt att spela utan att spendera en enda krona. Balansen är rätt god mellan Pokemon att fånga och Pokestops för att fylla på resurser, åtminstone häromkring. Jag har aldrig känt att jag behöver lägga pengar på förbättringar. Nu har jag sakta sparat ihop slantar (genom att vinna gym) för att köpa något, men jag funderar faktiskt på att lägga in lite pengar bara för att betala för all min speltid. Och så anledning tre: mobilspel drar en massa batteri så att telefonens huvudsyfte, att vara en telefon, blir begränsad. Eh, inget att göra där. Men jag får användning för mitt batteripack i alla fall.

Det är lite komiskt. För fyra månader sedan stod jag otåligt och trampade utanför Pokemon Center i Ikebukuro och var stolt ovetande om allt utom det populärkulturmässigt nödvändiga (typ Pikachu och tio till). Nu är jag fantast, och sugen på att köpa ett ”riktigt” Pokemon-spel. Jag kan namnet åtminstone på det hundratal jag har fångat hittills. Jag är oerhört förtjust i Eevee, som inte bara är oändligt söta och användbara utan också tenderar att ha hög nivå och vara väldigt snälla när jag försöker fånga dem. Jag börjar utveckla ett irrationellt hat mot Drowzee som påminner mig om någon jag avskydde, med sitt hånflin och det där viftandet med fingrarna (plus att den dyker upp precis överallt). Jag gillar också Oddish, och Dratini, och förstås Squirtle och Psyduck. Och jag finner hela konceptet med Magikarp helt genialt.

Någon vis människa sa att Pokemon Go är det bästa dåliga spelet någonsin, och så kanske det kan vara. Det har som sagt en massa brister, men samtidigt är konceptet så genialt att genomförandet spelar mindre roll. Jag lär fortsätta länge till. Det är knappast årets bästa spel, men kanske årets viktigaste.