Recension: Undertale

Det första som händer efter att jag har ramlat ner i underjorden är att jag överfalls av en opålitlig solros. Senare kommer jag att duellera med ett par hundar, besegra ett par riddare genom att värma upp den ena så han tar av sig rustningen och den andra inte kan motstå sina känslor för honom, handla fika av spindlar och gå på date med ett skelett. Undertale är det vänliga rollspelet där man kan komma till slutet utan att någonsin bruka våld – men också det brutala rollspelet som låter dig begå folkmord på gulliga sagodjur och komma undan med det.

Den aningen Earthbound-doftande inramningen gör Undertale till ett väldigt charmigt spel med en rad mycket minnesvärda karaktärer. Däremot måste jag nog säga att jag blir aningen less på att alla mer eller mindre uppför sig som den där superjobbiga Facebook-kompisen du var tvungen att plocka bort. Skaparen Toby Fox har undvikit de värsta internet-klyschorna men att ett par butiksförsäljare (en krokodil och en katt) låter som två animefjortisar tillhör inte ovanligheterna. Men bakom allt fjanteri döljer sig en rätt seriös och bitvis riktigt tragisk historia allt eftersom du plöjer dig fram genom monsterriket som vilken rollspelshjälte som helst.

undertale_02

Innan man ens börjar rota i handlingen är stridssystemet det mest geniala med Undertale. Att attackera sköts genom att tajma sina tryckningar i takt med musiken och beror på vilket vapen du har. Att sedan försvara sig mot fiendens attacker är ett litet minispel som mest känns som Ikaruga, där man både måste undvika skott och hantera vissa rörelser olika beroende på färg. Att attackerna interagerar direkt på det här sättet gör att det aldrig någonsin blir enformigt, och inte ens själva menyknapparna är säkra från märkliga tilltag. Sen finns ju alltid möjligheten att avsluta en strid på ett fredligt sätt, genom allt från att skrämma fienden till att sätta sig ner och prata om saken.

Allt det här kulminerar i en minnesvärd final som tänjer på gränserna för vad ett spel kan göra. Tänk Metal Gear Solid och Nier, fast ännu mer skruvat. Lyckligtvis går Undertale rätt snabbt att klara, för du kommer definitivt inte att se allt i en genomspelning. Däremot är jag inte riktigt säker på att det är värt besväret; även om själva spelandet är underhållande och musiken oftast är briljant så känner jag mig inte riktigt sugen på ett andra eller tredje varv trots att det finns mycket kvar att se – återigen, tänk Nier.

undertale_01

Undertale har på flera håll utnämnts till årets spel och det finns visst fog för det. Men det bygger mycket på att du blir så förälskad i världen och dess innevånare att du verkligen vill utforska allt in i minsta detalj, vilket i sig är en del av berättandet på ett klurigt sätt. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, men det är minst sagt unikt och minnesvärt. Även om du bara spelar det en gång.

4/5

Lämna ett svar